uppfatta fransysk vers, och vanligtvis fallej i sömn midt under representationen. Franske komediens qvickheter äro för honom platts och uddlösa. Han skulle ej velat gifvs er enda af Memdeus grimaser eller Listsces obeskrifliga blicker för alltihop. Han vill ej medgifva att Paris har någor fördel framför London. Seinen är en grumlig, liten bäck i jemförelse med Themsen; Londons West-End öfverträffar de skönaste delarne af den franska hufvudstaden; och då någon en gång anmärkte, att det var stark dimma ute, sade han buttert: Bah, det är ingenting emot dimmorna vi hafva i Londonla Han gör sig otrolig möda att inrätta sitt bord i någon slags enlighet med engelska ordningen. Han lyckas temligen med sina drycke! och förskrifver med dryga omkostnader londonerporter samt ett lager af portvin och sherry; ty han har märkt att han ej står ut med ade förb—de tunna franska vinerna; de utspäda bloden och gifva honom gikt. Hvad deras hvita viner beträffar, aktar han dem ej mer än vanligt äppelvin, och derag claret — bah, det blefve portvin, om det blott vore möjligt. Han grälar beständigt med sin franske kock, hvilken han gör förtvifiad genom sina försök att få honom att rätta sig. efter mrs Glass; ty det är lättare att omvända en fransman från sin religion än sin kokkonst. I kraft af upprepade försök, hade den stackars mannen en gång förmått sig att anrätta en rostbiff, tillräckligt rå för att tillfredsställa hans husbondes i hans tycke kanibaliska smak; men i sista ögonblicket kunde han likväl icke emotstå att tillägga någon utsökt sås, som försatte den gamle herren i raseri. Han afskyr eldbrasor och bar förskaffat sig en mängd stexkol; men som han ej eger något galler framför i kaminen, är han rödsakad att bränna dem på stenhällen. Här sitter han