Aftonbladet – 2 oktober 1855, sida 3

på samma gång kände jag som om ett glödhett Jern genomträngt mitt hjerta. Mitt blod strömmade öfver golfvet, och jag nedföll sanslös. Då jag åter kom till besinning, var det ljusar dag, och jag befann mig i en liten kammare, omgifven af fogder och eremiten. Den förre berättade mig, att då. han föregående natt vaknat långt efter midmatten och ej funnit mig vara inkommen ännu, hade hån försett sig med ett kärl med vigvatten och begifvit sig ut att söka mig. Han fann mig sanslös utsträckt på stengolfvet i vapensalen och -bar mig till sitt rum. Jag talade om mitt sår och den myckenhet blod jag förlorat. Han skakade på hufvudet och visste ingenting derom, och till min förvåning fama jag mig vid umärmare undersökning alldeles sumd och oskadd. Såret och bloden hads således varit blott -envilla. -Hvarken fogden eller eremiten gjorde mig mågra frågor, utan rådde mig att lemna slottet så snart som möjligt. Jag förlorade ingen tid att följa deras råd och kände mitt hjerta befriadt liksom från en tryckande tyngd, då jag lemnade Tetefoulques gamla, dystra, förtrollade fäste bakom mig. Följande fredag ankom jag till Bayonne, på vägen till Spanior. Vid midnatt. väcktes jag ur min sömn likasom förut, men det var ej längre vid anblicken af den döende kommendören. Det var den gamle Foulquss Taillefer som stod framför mig, beväpnad från hufvud till fot och riktande udden af sitt svärd emotmig. Jag gjorde korstecknet; och spöket försvann, men jag erfor samma glödheta stygn i hjertat som jag känt om natten i den gamla vapessalen, och jag tyckte mig bada i blod. Jag ville hafva ropat eller stigit upp ur min säng och gått efter hjälp, mena kunde hvarken röra mig eller tala. Detta qvalfulla tillstånd fortfor ända tills tuppen började gals mot morgonen, då jag åter föll i sömn; men nästa dag befann jag mig i det ömkligaste tillstånd. 38 har ade förföljts af samma syn hvarje fredagsnatt; inga: botgörelser eller andaktsöfningar hafva varit i stånd