Aftonbladet – 2 oktober 1855, sida 2

messor, men att han gerna skulle åtaga sig att tillse, det min samvetsskuld lika fullt blef afbördad. Jag lade mina offerpenningar på altaret och var i begrepp att äfven der nedlägga kommendörens svärd. Håll, sade eremiten med en sorgsen skakning på hufvudet, detta är ej rätta stället för ett så mordiskt vapen, som så ofta badats i kristet blod. Bär det till vapensalen; der skall ni finna trofer nog af samma slag; det är ett rum dit jag aldrig ingår. Här tog fogden upp det ämne den fredlige gudsmannen lemmat. Han försäkrade mig att jag i vapenszalen skulle få se hela den aflidna krigarslägten Forulquerres vapen, jemte de fienders hvilka de besegrat. Detta, anmärkte han, var ett bruk alltsedan Melusinas och hennes mans Geoffroy å la grande dent eller Gottfrid med stora tanden tid. Jag följde den pratsjuke fogden till vapensalen. Det var ett stort, dammigt rum, rundtomkring behängdt med gamla porträtter af en sträf kämpaslägt, med götiskt utseende, hvar och en med sina egna och sina på stridsfältet slagne fienders vapen, upphängda bredvid sitt porträtt. Det anmärkningsvärdaste af alla konterfejer var, det af Foulques Taillefer, grefve af Angouleme och dläggare af slottet. Han var afmålad i full storlek, beväpnad från hufvud till fot, samt påarren en stor sköld, på hvilken voro afbildade tre springande lejon. Hela gestalten var så lefvande utt den tycktes vilja stiga fram ur ramen, och ag såg under denna tafla en trof, sammanjatt af många vapen, bevis på demne riddaes talrika triumfer. Oberäknadt de vapen om tillhörde porträtterna, voro der svärd af Jla skapnmader, storlekar och århundraden ipphängda rundt omkring salen, och en mängd ustningar uppställda, liksom riddare bin efgie.n