Aftonbladet – 28 september 1855, sida 2

riksdagar, äta. — nå högre ort att alldeles tilldes dess inflytelse , — rörande handeln melintetgöra könventiorten och att derigenom lan Finland och Sverge; . nu förenade d slita det sista bandet som än ack icke får begge folken — en åtgärd sot e —utgör skrifvas på Carl Johans räkning utan ges en af de mest karakteristiska begynne. punkterna af den derpå följande regeringen. Man kan lätt föreställa sig i hvilken våldsamt skakad sinnesförfattning Carl Johan med sitt häftiga, misstänksamma lynne skulle råka. 1815 vid den plötsliga uppenbarelsen af en allvarsam, kraftfull konstitutionel opposition, den han visst aldrig någonsin väntat sig. Men de särdeles intressanta detaljerna om utbrotten deraf måste vi denna gång uppskjuta. Vid riksdagen 1817 utbildades vidare den vid 1815 års riksdag började konstitutionella oppositionen, särdeles genom riddarhusets diskussion öfver tacksägelseadressen, hvilken diskussion fick än vidsträcktare omfattning och syfte genom den af C. H. Anckarsvärd i. samband dermed gjorda och diskuterade motion att konungens ministrar måtte åläggas att framlägga för ständerna en ordentlig statsplam; — en motion, riktig till sin grundtanke men oriktig tili form och oklar i framställningen. Denna diskussion, och egentligen det kritiska skärskådandet som regeringens åtgärder i densamma fingo undergå, väckte emellertid hastigt hos Carl Johan en så stor afsmak för tacksägelseadresser, att när vid början af följande riksdagen enligt gammalt bruk motion om en sådan adress blifvit föreslagen men förslaget begärts uppå bordet, han genast hastade att: undanbedja sig densamma för att afklippa diskussionen. derom. Grefve. Sehworin erkändes äfven under denna riksdag som chef för oppositionen, hvilken då ännu bibehöll samma strängt aristokratiska karakter som under den föregående, hvarföre den också egentligen inskränkte sig till adeln: och riddarhuset, ehuru under öfverläggniggarre om riksdagens hufvudfrågor, filialdiskonterna och Göta kanal, prof på verklig sjelfständighet jemväl röjde sig i de ofrälse-stånden och särdeles inom presteståndet, hvarest då prostarne Math. Stenhammar, Mich. Svedelius samt biskop Almqvist och lektor Fröberg isynnerhet stodo fram på ett utmärkt sätt. Ofvanföre hafva vi anfört huru: presidenten Wirsån, så att säga: för egen räk ning, gjorde opposition emot Carl Johan och; genom sitt stora inflytande inom byråkrtatien och med hemligt understöd af åtskilliga bland Carl Johans egna ministrar, alldeles kasserade dennes finansplan eller propositior förande penningeväsendet. Emellertid behöll, ej blott under denna riksdag utan så länge grefve Schwerin hade någon afgörande inflytelse på oppositionen, denna alltid en markerad aristokratisk prägel; och det är ej utanen märk: värdig isre följdriktighet, att likasom grefve: Schwerins, särskilda utskottets och i allmän het 1815 års riksdags opposition i sak. utgjor-de en protest emot 1809 års liberala grund-satser i statshushållningen, så uppträdde: ock nu 1817 presidenten Ehbrenheim, Gustaf Adolfs utrikesminister och en af den gamla regeringens män, såsom ledamot af konstitutionsutskottet med en protest uti representationsfrågan emot 1809-års liberala politiska principer — en protegt som äfven vann utskottets och ståndsmajoritetermas medhåll. Men Carl Johan sörjde snart sjelf för att den konstitutionella oppositionen skulle utvidga sig, erhålla en bredare basis och ej stanna inom riddarhuset eller förlora sig i reakw tionära aristokratiska sträfvanden. Hans politiska spökrädsla och modlöshet;; öppst ådagalagda för hela nationen genom gott-ländska, Lindfeldtska och Bryggerska högmåls-aktionerna samt gasom de so!lennt löjliga de monstratiowerna i anledning af Klinkowström-ska sqvallret och flera dylika händelser, ned-satte honom djupt i allmänna omdömet. Men det fleråriga bäftiga kriget emot kursen och de chikanösa åtgärderna: mot hamdelskåren i sammanhang dermed, hela behandlingen af penningeväsendet och det envisa motståndet mot hvarje förnuftig reglering derutaf, och äntlien de dermed förenade många alldeles beföngda tullförfattgingarne, gjorde långt mer än blott nedsatte hoxom i omdömet; — allt. detta, som våldsamt grep in uti och sårade: en mängd lagliga och rättmätiga intressen, väckte tillika ett stort och allmänt missnöje. Härigenom framförallt öfvergick oppositionen i allmänna medvetandet-och erhöll en ny; anstöt, likasom nya utgångsoch riktningspuxkter, och då det lyckades Carl Johan att: vid 1829 års riksmöte undertrycka och: nära upplösa den frälss oppositiorten på riddarhuset, så stod redan en nästan allmänlig opposition inom de ofrälse klasserna utbildad och färdig att gexom Borgareståndet uttala sig, hvilken också i sistnämnde stånd uppträdde vid 1834 års riksdag umder den häftiga, långvariga striden röramde det riksmötets vitalfrågor: sjuttiotvåan, barklagen och barkoreglementet, samt msd fullständig seger giok utur denna strid. Dessa stadier uti den koustitutionella oppositionens utveckling motsvaras af lika många faser af kamarillapressens, genom hvilken Carl Johan sökte densamma förhindra, bekämpa och tillintetgöra; och det är fördenskull så nödvändigt att känna de förra; emedan derförutan det är omöjligt att förstå Cark Johans ställning till pressen och hans bemödanden att genom sina kamarillatidningar styra opinionen. Sedan dessa bemödanden genom en mängd smärre blad misslyckats och oppositionen vid 1834 års riksdag visat sig hafva blifvit allmännelig äfven bland de ofrälse klasserna, måste en ansträngning i större skala öras, och så förvandlades hösten samma år ostoch Inrikes Tidningar till kamarillatidning och allenastyrandets organ, utgifven i stort format under namn af Sveriges Statstidning. UTRIKES Södra posterna medförde i dag på morgotrean deanelea fidninman fill. ARR vas Sån NK