Aftonbladet – 28 september 1855, sida 2

nade Iingalunda de mest KkKraituga uUppmaningar af sin pligt, att genast taga sitt parti och handla som det anstod dem, hvarifrån de dock afhöllos, såsom i det föregående blifvit visadt, af en ohjelplig karakterssvaghet hos de flesta och af deras olyckliga inbördes fiendskap och lumpna jalusi, hvartill äfven kom att Carl Johan straxt med öppna händer begynte strö ut guld och lysande nådebevisningar, hvarigenom han lyckades vinna, för att ej nyttja ett kanske mera passande ord, flera ibland dem för sig. Många, och isynnerhet Adlercreutz och Männerheim (den bland alla revolutionsmännen som hade mesta besinning och lugnaste modet, den fastaste viljan och största karaktersstyrkan, men hvilken olyckligtvis ej ingick i statsrådet vid den nya regeringens bildande) dolde dock hvarken sitt missnöje eller huru mycket nationen hade vid tronföljarevalet missräkxat sig; och det -dröjde ingalunda länge förr än Adlercreutz oförstäldt yttrade till sina närmaste vänner och vapenbröder: att han vore färdig att göra om igen hvad han gjort den 13 Mars. Men det stannade vid dylika förtroliga utgjutelser af missnöje och harm. Adlercrsutz och Mannerheim paralyserades genom Adlersparres och H. Järtas rädsla (den sednare nedlade dock kort efter af missnöje sitt embete och drog sig undan till Fahlun med tanken: procul a Jove procul a fulmine), genom Wetterstedts och Rud. Cederströms öppna affall, genom Engeströms eländighet, genom Platens. desertion till; följd af hans iråkade falska ställning (jemför noten i onsdagsbladet) 0. 8. Vv. Essen och Wrede, begge i enskilda lifvet hederiiga män fastän båda i hög grad uppblåsta af aristokratiska eller egentligare nobiliära fördomar, voro nu precist desamma som de varit under Gustaf III:s och Gustaf Adolfs tider, d. v. s. såsom offentliga män i sjelfva verket ej annat än ett par granna hofdockor. Blott em enda af revolutionens män räddade sin ära och sina grundsatser; det var C. H. Anckarsvärd, då han 1813 tog mod till sig och skref det bekanta brefvet till Carl Johan, hvilket var nära att kosta honom lifvet, ty Carl Johan, hänförd af sitt häftiga lynne, ville genast i ögonblicket hålla ståndrätt och skjuta honom. Men denna Anckarsvärds kraftyttring hade det stora felet att komma minst ett och ett halft år för sent, på en tid då, sedan den olyckliga resaktionsriksdagen 1812 föregått, någon verkan af en så alldeles enstaka åtgärd ieke mera var möjlig. Men hade i slutet af 1810 eller början af 1811 samtlige eller åtminstone flera af 1809 års statshvälfnings ledare och män förenat si, och gjort hvad Anckarsvärd gjorde 1813, s är det icke ringaste tvifvel underkastadt, vi måste upprepa det ännu en gång, att Carl Johan skulle gifvit med sig och aflägsnat ifrån sig all tanka att kunna följa ett annat politiskt system än det som dikterades af statens intressen och nationens sympatier och önskningar. Ty hvilka voro de bevekelsegrunder som förmådde honom att både i den inre och yttre politiken kasta sig hufvudstupa in uti reaktionen? För att rätt kunna till orsaker och verkningar förstå både hans och landets historia allt ifrån den tiden, är det oundgängligen nödvändigt att klart och bestämdt göra sig reda för denna fråga. Dessa bevekelsegrunder voro icke mer än tvenne: i första rummet och alldeles öfvervägande hans rädsla för det afsatta koaungahuset och pretendenten, och för det stöd I en försökt restauration skulle kunna. erhålla dels af den närbeslägtade ryska kejserliga fa miljen, delas af ett gustavianskt parti inom landet, samt dernäst i andra ordniagem hams utaf afundsjuka och sårad fåfänga föranledda, länge märda hat emot Napoleon, hvilket, i samma mån han i Frank. ! rike hade nödgats under lång tid göra våld på sig för att dölja det, nu, när han tyekte sig i säkerhet, brast löst och desto friare gafl sig luft. Något annat motiv än de två nul anförda finns icke. Att han af grundsats skulle hyllat reaktioner vore lika osannt. sem orättvist att påstå. Han var för mycket häsförd och skakad af sitt oroliga, häftiga temperamenrt för att någonsin kumna komma l till stadgade öfvertygelser och grundsatser. Intryck och intresse, — se der de enda driffje1 drar som styrde honom. : Visserligen var hans misstänksammma rädslå för koaspirationer och restaurationsförsök I till förmån för dem afsatta dynastien ytterligt stor, större än både Järtas och Adlersparres , — ja ännu i Mars 1817 vid dem såkallade Lindbom-Klinkowströmska pig-konspirationenj när ban efter nära sju års förlopp lik-; väl bort känna sig lugmad och trygg, up-l, penbarade sig denna rädsla så oformlig attl; det ordentligen väeker förvåning att em kri-, gare, som så ofta på nära håll sett döden på l slagfältet, kunde blifva så förfärligt uppskrämd l, ft ett pigsqvaller och gifva sig offentligt tilll, pris åt det allmänna åtlöjet. Men hade detli olifvit för honom redligen ådagalagdt, huru l, utomordentligt liten styrka det gustavianska ll; partiet egde i landet och att det i sjelfva j L ; 1 ; i q j verket var ingenting mindre än farligt, så nade säkert hans farhågor lagt sig, och dessutom hade hans förskräckelse för gustavianerna och pretexdenten ganska lätt kunmat besegras utaf en ännu mäktigare rädsla, den ej inbillade utan ganska verkliga faran att stöta sig med hela folket, till hvilket statshyälfningens män oeh den nya regeringens medlemmar alltid hade appell öppen mot hans rysslj; vänliga planer, och hvilken appell de blott behöft visa honom i perspektivet (tryckfriheten var ännu ej qväfd) för att genast förmå holj; nom att ifrån dem afstå. Samma ofelbara medel voro de äfven i tillfälle att använda i fseende på hans hat emot Napoleon. De nade blott bshöft öppet förklara honom (hvilset de ock tvifvelsutan bort), att han blifvit vald till Svensk tronföljare icke för sin gen utan för Napoleons skull, påminna hotom huru han låtit förespegla svenska folket utt han vore Napoleons vän, och att hans val utaf denne ömskades och gillades, och indtligen fästa hans urpesrkanmtet derpå att om ham nu uppträdde som Napoleons fiende,