Aftonbladet – 26 september 1855, sida 2

de hörde hvilken fara de undsluppit, och kunde ej nog beundra riddarens artighet. Hertiginaan ville gerna öfvertala sin befriare att följa med hem till hennes palats; mer han hade ej tid, ty som han var en irrande riddare, hade han många äfventyr i görningen och många olyckliga damer och bedröfvade enkor i olika landsändar att trösta och frälsa. Efter en vördnadesfull afskedshelsning fortsatte han således sin väg, och hertiginnan och hennes svit återvände till palatset. Under hela vägen lofsjöngo damerna oförtrutet den främmande riddarens handlingssött; ja, många af dem skulle gerna velat underkasta sig faran blott för nöjet af en dylik befrielse. Hvad hertiginnan beträffar, red hon tankfull framåt, utan att yttra ett enda ord. Ej förr kom skogsäfventyret för allmänhetens öron, än en hel hvirfvelvind uppreste sig omkring den sköna hertigingsan. Den aflidne hertigens larmande brorson gick omkriag, beväpnad från hufvud till fot, med en stortalig onkel vid hvardera sidan, färdig att understödja hoBom, och svor att hertiginnan förverkat krona och rike. Förgäfves åberopade hon alla helgon och englar (hofdamerna inberäknade) såsom vittnen på att hon tillbragt ett helt år och en dag i den obrottsligaste trohet. En enda olycksalig timma återstod obevisad; och inom rymden af en enda liten timma kunna, af elaka tungor, synder nog hinna uppvisas, för att härja ett belt dygdigt lifs goda rykte. De tvenne ohyfsade onklarne, som sett verlden, voro ständigt tillhands att underblåsa elder, och som de voro ett par muskelstarka, bredaxlade krigsbussar och veteraner så väl i strid som utsväfningar, utöfvade de stort inflytande på mängden. Om någon vågade förutsätta att hertigingan skulle vara oskyldig, afbröts han af ett hånskratt, Ha, ha, ha,