Aftonbladet – 25 september 1855, sida 3

ett innerligare förhällande, hvilket slutade med att le tvenne sörjande blefvo vigda med hvarandra, farstinnan Semsailöw och grefve Mörnay, madentoiselle Mars gamle och trogne vän. (Penelope:) — Böomerang. Detta märkvärdiga vapen, fom är egendomligt för infödingarne i Australien, har ofta satt vetenskapsmännen i förlägenbet. Det ir ett tillyradt trästycke, höstan i form af en Half. näne, från 30 till 40 tums längd och spetsigt i båda indarne. Sättet att begagna det är lika sällsamt om vapnet sjelft. Uppmana en inföding att kasta Jet så att det faller till hans fötter, och det framilar 3 eller 4 fot från marken fills det på 40 slnars afständ från den kastande plötsligt höjer sig 40 eller 60 fot i luften, beskrifver en tillbakagående båge och nedfaller vid den kastandes fot. Under sin fart roterar det med stör hastighet och med tt surrande läte. Det är högst märkvärdigt att et så barbariskt folk kunnat uppfinna ett så egendomligt vapen, som trotsar alla hittills kända rörelselagar. Det är mycket farligt för en europå att försöka kasta det mot något föremäl, då det kan under återfärden träffa honom sjelf. I en infödings hand är det ett fruktansvärdt vapen, som slår utan att den kastande synes. Detär arsprungligen uppfunnet för att döda kängurun, hvilket djur deraf dödas med en förvånande säkerhet, och om äfven ett snår ligger emellan jägaren och djuret, kommer doek Boomeraog surrande om hörnet och afslår dess ben. — Engelsmannen och gumsen. Den 9 Augusti landstiger en engelsk: officer med en matros ä Lyttskär-landet (ett stycke norr om Björneborg) för alt Atkomma några på stranden betande fär, deribland. äfven en gumse. Vid matrosens snnalkande, ställer sig gamsen framför fårskocken, tagande sina baksteg till anfall; matrosen får likväl tillfalle att fatta gumsen i hornen och skall bortsläpa Kobom, ren derunder uppstår en strid med den påföljd, att muatrosen tvenne gånger slås till marken och gumsen slutligen lyckas göra sig fri; dock är affären ej härmed slot: när gomsen efter sin vefrielse i god ordning började retirera, aflossar officern ett skott på gumsen, utan att likväl träffa; gumsen, troligen häraf förargad, tager en annan riktning under sin flykt, men päträffar dervid matroser, som äterbörjat förföljelsen, buffar honom rygglänges i kull, springer öfver honom och; åtföljd af sina kamrater, tager sin tillflykt uti en nära belägen småskog, dit fienden icke vägar efterfölja, utan ätervänder med oförrättadt ärende. Det säges att egaren till gumsen, en fattig torpare, befordrat den tappre till stallgumse, med rättighet till sotdöd. (Å. Uj 2 tre — På Canarieöarne har man nyligen upptäckt äiskilliga grafvar efter dessa öars ursprungliga inbyggare, guancherna. En getherde förföljde em kräka, hvilken tagit sin tillflykt i ett stort hål och befann sig derunder oförmodadt i en temligen ster grotta, der han träffade ruiner af de gamla urinvånarne, väl balsamerade och betäckta med dyrbara pelsverk. Herden, som önskade tillegna sig dessa sistnämda, plundrade flera minnen på deras beklädnader. Sem han ej bevarade sin bemlighet, besökte äfven sndra i samma afsigt de anträffade mumierna, hvilka, ehura de legat minst trehundra år i grottan, likväl voro follkomligt väl bibehållna. — En fransk pudel skref i somras till Paris, berättar Times,, iöljande bref, hvari han på ett öfvertygande sätt visar vlämpligheten af den i Londom och äfven annorstädes brukliga nosgrimman för hundar: Jag kan icke begripa hvad ni der i London gör med edra hundar och hvarför ni, när den varma väderleken inträffar, påsätter der detta infama ting, som man kallar en nosgrimma. Att förse en hund med nosgrimma är att göra honom galen, eller åt: minstone att i hög grad öka möjligheten för honom att blifva det. Jag är sjelf en hund och jag bör att få säga er, min herre, att vår transpiration försiggår medelst våra tungor, och att således hvarje band lagdt på vår mun medför den dubbla olägenheten att hindra vår utdunstning och vär andedrägt, och att man således i sjelfva verket bemödar sig om att frambringa just det onda, nemligen hundgalenskapen, hvars elaka följder man föreger sig vilja förekomma. J engelsmän hafven lärt ätskilligt af fransmännen, och jag hoppas att bland de flera tusen, som besöka denna hufvudstad, det skall finnas åtminstone nägra som älska sina hundar nog mycket för att härifrån medföra en present åt dem af vära nosgrimmor, — hvilken benämning, använd på dessa, starkt päminner om det bekanta lucus a non lucendo. Våra nosgrimmor, bestå i ett slags korgar, som äro på vanligt sätt fästade omkring halsen och sträcka sig några tum framför vår mun, som således, ehuru den är fullkomligt fri, likväl genom korgens längd är förhindrad frän att komma i beröring med något föremål som vi kunna vilja bita (denna önskan mä för öfrigt härleda sig af galenskap eller endast af ilska). Men vi kunna beqvämt räcka ut tungan och äfren lapa vatten, hvilket icke är möjligt med edra nosgritamor. Jag har äran 0. 86 V.