Aftonbladet – 25 september 1855, sida 3

himlen. Han gjorde löften och pilgrimsfärder, han fastade och bad, men allt förgäfves. Hofmännen voro på det högsta förvånade häröfver. De kunde ej förklara huru sådant var möjligt. Medan den lägsta bonde på landet fick dussintals härdiga ungar utan en enda bön, tärde sig hertigen med bot och fasta tills blott skinn och ben återstodo af honom, och dock tycktes han längre än någonsin aflägsen från sitt mål. Slutligen blef den värdige prinsen illa sjuk och kände sitt slut nalkas. Han betraktade sorgset och tviflande sin unga, ömma maka, som snyftande och gråtande lutade sig öfver honoms Ack, sade han, stårarne torka snart i unga ögon och sorgen ligger lätt öfver ungdomens hjerta. Om en liten tid skall du i en annan mans armar snart förgäta honom, som älskade dig så ömt., Aldrig, aldrig ! utropade hertiginnan; aldrig skall jag fästa mig vid någon annan. Ack, att min herre kan tro mig i stånd till en sådan otrohet ! Den älgskvärde och tålige hertigen kände sig tröstad af hennes försäkringar, ty han kunde ej fördraga den tanken, att hon efter hans död skulle tillhöra någon annan. Likväl önskade han hafva någon säkerhet för hennes trohetslöfte. Vare det långt från mig, min älskade gemål, sade han, att sålunda lägga band på dig för hela din lifstid. Ett års och en dags obrottslig trohet skall vara nog att tillfredsställa min oroliga själ. Lofva att vara mitt minne trogen i ett år och en dag, och jag skall dö i ro. Hertiginnan afgaf högtidligen det begärda (löftet, men den käre hertigen kände sig äni dock ej lugn, och så föll det honom -in att han skulle testamentera henne. hela sitt rike, mot vilkor att hon skulle vara bonomtrogen