Aftonbladet – 25 september 1855, sida 2

garnes milda sköte, och han sjunger mest när klöfvern blommar. Han sitter uppo i trädens högsta toppar, eller på någon af de höga sgvajande buskarne, och allt som han höjer eller sänker sig med virden, framdrillar han sina rika klingande toner, hvilka liksom tränga sig den ena efter den andra i hans lilla strupe och frambrusa i en jublande sång, liknande lärkans och af lika hänförande skönbet som den. Ibland sänker han sig från toppen af ett träd, börjande med första vingslaget sin sång, och sväfvar fladdrande med mot jorden, liksom utom sig af förtjusning i sina egna toner. Stundom uppsöker han sin blady loven, alltid i full sång, som ville har vinna hemne genom harmonien i sina toner, och alltid med samma uttryck af hänrrycknipg och berusning. Af alla foglar i våra lunder och dslar afandades jag i min barndom mest denna; han lög förbi mitt fönster under de vackraste dagarne af den herrligaste årstider, då allt makar en ut i den fria naturen, då känslan för det sköna klappar inom hvarje bröst, men då og olycksaliga lilla pojke dömdes att under hela gudslånga dagen hållas instängd i denna pojkårens skärseld — ett skolrum. Dettyck:es som den lilla skälmen gjorde narr af mig lå ham flög förbi i full sång, liksom hånande mig med sin lyckligare lott. O hvad jsg afandades honom! Inga lexor, intet arbete, inse förhatlig skola, intet annat än lofdsagar, ek, gröna fält och vackert väder! Hade jeg lå varit mera bevandrad i poesier, skulle jag nafva tilltalat honom med Logans ord till göCH Din verld, o fogel, lycklig är, Din sång är ljuf och ren och skär, Din himmel evigt blid och klar, Och bo i hvarje träd du har.