Aftonbladet – 22 september 1855, sida 2

santragning och sorg öfver ett misslyckadi försök att skura en svart menniska hvit. Dessa detaljer väckte min lifligaste åtrå att se ett ställe, hvilket jag föreställde mig som sjelfva hufvudkällan till vissa ärftliga vanor och bruk, så väsentliga bland afkomlingarne af de ursprungliga holländska nybyggarne i mitt f-dersesland. Följaktligen förlorade jag ingen tid vid att verkställa en pilgrimsfärd till Brock. Redan innan jag uppnådde stället, kände jag sympati för invånarnes lugna karakter. En liten klumpigt byggd båt gled för fulla segel fram i en kanals lugna sköte, men dess segel bestodo af bladen på tvenne uppoch nedvända åror, under det roddaren sjelf, med en slokig hatt öfver ögonen, satt nedhukad likt en groda i aktern och styrde med en tredje åra. Jag tog homom för en älskande sjöman, på väg till sin käresta. Litet längre fram kom jag i sigte. af hamnen eller bestämmelseorten för den sömnige seglaren. Det var Brocken-Meers, — en artificiel sjö eller pöl med olivgrönt vatten, och lugn som en qvarndamm. Vid denna är byn Brock belägen; stränderna äro omsorgsfullt prydda med blomstersängar, buxbomshäckar, klippta uti alla möjliga sinnrika fasoner, samt små lusthus eller paviljonger. Jag stannade utanför byn, ty ingen häst eller vagn har tillstånd att komma inom dess område, på det den icke måtte nedsmutsa de väl renskurade stengatorna. Således skakande dammet af mina fötter, beredde jag mig att med vederbörlig vördnad och omsorg inträda inom detta sanctum sanetorum af holländsk renlighet. Jag kom in på en smal gata, belagd med gula tegelstenar i rutor, så rena att man kunnat äta på dem. De voro till och med rittigt glättade, ej genom nötningea af menniskosteg, utam genom filning med skursuddar. Husen voro byggda af trä och tycktes allesarmmans nymålade i grönt, gult och andra jusa färger. De skildes från hvarandra genom blomsteroch fruktträdgårdar och stodo