Aftonbladet – 21 september 1855, sida 3

vock fastän han jemväl närvarit, då det tillgripna höet vaf Lindgren användes, tillgreppet icke upptäckt eller pvidtägit någon åtgärd för tjufvens ställande till laga bansvar. Å d Huru stora bemödanderna varit att få de begge anklagade fast, eller åtminstone att få dem så mycket som möjligt chikanerade, ådagalägges af en attest som i protokollst intagits, af en prestman i orten utfårdad; sålydande: , Att fö d; rusthilleron Jan Andersson i Uddnäs af pedanskrifng församling, vid ett med honom, hans son, dräsgen Lindgren ) och ländthandlaren Johansson hållet sammantrade å Granits gästgifrargård den 2 Maj innevarande år, yttrat ett tydligt erkännande, stt han en natt under November månad förlidet år på hemresa från Stockholm af drängen Lindgren mottagit och deraf gifvit sina hästar omkring en faron hö, som med Jan Anderssons vetskap var vid samma tillfälle af Lindgren taget från en rusthållaren Carl Olsson i Husby by tillhörande foderskulle, tilläggande Jan Andsrsson härvid deras afsigt vara, att vid en blifrande rasa till Stockholm på samma foderskulle äter upplågga lika mycket hö; sådant varder härmed på begäran intygadt, af Allmunge och Carlberg den 10 Okt. 1853. Isak Lundbarg, kom. Hvad som egentligen föranledt bemälde prestman att med de uppgifoa personerna hålla berörde sammanträde är väl icke antydt, men kan Jätt anas. Anmärkningsvärdt är dock, att just en gästgifvara gård blifvit vald för biktens afläggande, äfvensom t den t.f. domhafvanden ej aktat för rof att intaga en icke beedigad attest i protokollet, och icke heller föreskrifva att Lundberg skulle såsom vittne afhöras. Mest anmärkningsväråt är dock, att både drängen Lindgren och Jan Andersson uti sina till kongl. Svea hofratt ingifna besvär öfver utslaget på det bestäm daste påstått, att de alldeles icke närvarit vid det sammanträde hvarom i prestmannen Lundbergs attest förmäles. Uti de af Lindgren och Jan Andersson hos kongl. Svea hofrätt anförda besvär öfver utslaget styrkte den sistnämnde särskildt genom trovärdiga attester alt han Jed af svår döfhet, hvaraf kan förklaras att Jan Andersson icke förmått uppfatta de ordalag hvaruti domhafvanden ätergifvit Jan Anderisons medde Iade uppgifter, och på grund hyaraf domstolen motiverat utslaget. — Oaktadt både Carl Olsson -och länsman Husselius med förenade krafter sökte taga otslaget i försvar, pröfvade dock hofrätten skäligt i allo upphäfva detsamma. Emellertid väckte domhafvandens åtgärder i denna sak så stort ogillande i hofrätten, att beslut fattades om handlingarnes öfverlemnande till advokatfiskalsembetet; men domhafvanden undgick åtal, dels emedan advokatfiskalsembetet icke ansåg dombafvandens försselser vara så anmärkningsvärda, och dels emedan några ledamöter fränträdde sin förut uttalade mening om ätals anställande. — Sannolikt kommer döck domhafvandens bsteende att af Jan An dersson anmälas hos Rikets Ständers justitieombudsman. Man skulle begå en orättvisa mot alla våra unga domare med kunskaper och vilja att vid domarekallets utöfning ådagalägga oväld och rättskaffenhet, derest mah undanhölls allmänheten namnet på den som gjort. sig så beåröfligt ryktbar såsom t. f. domhafvande uti Långbundra härad vid höstetinget 1853. Mannen -heter Carl Dahlgren, är, utom diverse andra befattningar, notärie i huföudstadensPoliskammare, — densamme hvilken för ej länge sedan omtalades sårom af ett kotteri särdeles rekommenderad till andre polismästarebeställningen, intill dess han genom handläggningen och afgörandet af det här ofvan refererade målet med ens gjorde sig rönt sf omöjlig till en befattuing .der skicklighet i förening med humanitst numera oundgängligen erfordrag. ?) Man skulle bäraf kunna draga den slutsalsen, att Lindgren vore Jan Anderssons son. Så är dock ej förhållafidet, utan är det en soh till Jan Andersson som i attesten menas. RR