Aftonbladet – 21 september 1855, sida 3

— Säsom nägot högst ovanligt och säsom ett hbevis på ordning och fredlighet bör anmärkas att polisens session i dag slitade redan kl. 12 påfxm., ehuru den vanligen annars icke slutar förr än mot kl. 3 på e. m. Härkvärdig åsigt om olofligt tillgrepp hos en domhafvande, (Insändt.) Vådan af att åt oerfarna och hetsiga ungdomar anförtro det så ytterst vigtiga domarekallet, ådagalögges af följande species facti öfver ett mål, afgjordt vid Långhundra häradsrätt: Drävgen Johan Lindgrer instämde till Närdinghundra hsradsrätt sin husbonde; lahdthanöanden C. J. Johansson i Uddnäs, yrkande 8 bonom arisvar derföre, att han nögon tid förut öfverfallit Lindgren med å8 gröfsta otidigheter, skällsord och beskyllningar för stöld. Då målet vid 1853 års sommarting förekom, erkände Jobanston att han kallat Lindgren ntjuf. stryks, hvartill han dock ansåg sig fullt berättigad, enär Lindgren vore angifven och smart skulle stämmas för brott af gröfre beskaffenhet. I anledning daraf blef målet nppskjutet och Johansson ålagd att vid nästa ting med handlingar styrka den gjorda uppgiften. Kort deref:er blef Linägren verkligen stämd till Långhundra b ads sommerting a? rustbällaren Oarl Olsson i Husby by, med pistiende att Lindgren, som troligen flera gånger, men sednast natten mel lan den 2 och 3 Nov. 1852, från Olssons foderskulle vortiagit 19 lisp. timotsjhör, måtte derföre fällas til Ensvar samt ersätta höet. När mit!et förekom, anmälte sig länsman Husselius åklagare. Lindgren berättade att med menta stölden tillgätt sålanda: På första via1852 hade Lindgren för sin husbonde; — den ämde landthandlaren Johanssons — räkniag nes häst företagit en resa till Stockholm. srifrån och då han ankömmit nattetid sllet i Husby by, utanför Carl Olssons gårå, hade I fattats till häsien. Lindgren hade då gått in på Qissons höskullte, som stått öppen, och der tagit omkring 1 lisp. hö samt dermad fodrathästeo. Han hade ansett sig kunna göra dsetia utan äfventyr och utan alt behöfva väcka Olsson, enär denne och Johansson voro goda vänner och bekanta, desto heldre som L:s afsigt för öfrigt var att, då nästa resa förbi Husby företogs, medtaga ett motsvarande qvantum hö såsom godtgörelse. Vi hemkomsten hade äfven L. underrättat sin husbonde om förhållandet. Någon tid der efter blef Olssen verkligen godtgjord af L. för ba2rörda hö med derföre fordrade 16 sk. bko. Carl Olsson medgaf nu att han fått liqvid för berörde hö; men påstod att derom icke nu var fråga, utan om de 10 lisp. som L. troligen äfven tillgripit. Om tillgreppet af dessa 10 lisp. producsrades dock ieke ringaste bevisning, och om dem förekommer ej något vidare nti ransskningshandlingarne. Tvenne vittnen, inkallade af Carl Olsson, afhördes, nemligen säteriegaren Jan Andersson i Uddnäs oeh bonden Jan Andersson i Säderby. Den förre berättade att han, som varit i sällskap med Lindgren från Stockholm på den ofvan omförmälta resan, åsett huru Lindgren gått in på Olsson skulle, som stått öppen, och der tagit ombring 1 lisp. hö, hvarmed hästen blifvit fodrad; den ssdnare, att han vid samma tillfälla sett huru Lindgren på ofvannämde skulle, som stått öppen, tagit an tapp hör, men ej sett om höet bortförts eller användts. Både Carl Olsson och länsmannen begärde uppskof med målet till nästa ting, hvilket bifölls. Då målet vid höstetinget företogs, anmälte Olsson att han instämt säteriegaren Jan Åndersson i Uddnäs — densamme som afhörts i egenskap af vittne vid förra tinget — såsom part i målst, med pästlende att han jemte Lindgren skulle stå tjufsrätt för det tillgripna höst (hvilket hö? — det redan betalta lispundet eller de 10 lispunden, uppgafs icke). Målen företogos nu i ett sammanhang, och Jan Åndersson i Uddnäs förklarades sksom återsångsvittne och part i målet. -Begge de anklagades tillhöllos att redogöra för gina lefnadsförhällanden. Lindgren hade sedan barnaåren tjenat hos flera efter hvarandra följande innehafrare af Uddaäs säteri; mot honom lika litet som mot Jan Anderston förekom någon brottslig handling. För Lindgren företeddes af milseganden ett hedrande prestbevis; för Andersson affordrades icko något sådant af domhafvanden, men ÅA. upplyste sjelf på fröga att han egde Uddnäs säteri, värdt 50,000 rår. Carl Olsson förnyade sitt förut gjorda medgifrande att Lindgren godtgjort honom för det lispundet hö som begagnats till Johanssons häst, men tillkännagaf sig ändock vilja fullfölja eansvarstalan mot Lindgren för tillgreppet af nämde gvantum hö; äfvenledes utsträckte han sin talan jemväl mot Jan Andersson, enär denne vid tillgreppet varit Lindgren dertill behjelplig. Dock ville Carl Olsson icke yrka ersättning för tidspillan och rättegångskostnad. Lindgrens nppgifter vid datta ting voro öfveransstämrbande med hans vid föregående tinget afgifna berättelsa. Jan Andersson medgaf att det allåeles icke fallit hoaom in att hindra Lindgren ifrån att gå in på skoilen och taga det eedermera liqviderads höst; men sjelf hade Andersson icke bagagnatsig sf nämde foder till sina hästar. Rörande tillgreppat af de 10 lisp. hö förezommer i protokollet icke spär ens till någon undersökni det synes pitagligt att denna byskyllning tillsk allenast för effektens skull. Emot uppställgingen i protokollet vid höstetinget af så väl Lindgrens som Jan Anderssons bekännelses kan med fog anmärkas att domhafvanden bemödat sig att ligga orden så, som skulle de erkänt sig hafva, den förre begått och den andre främjat en verk lig stöld, och att Lindgren gått in på höskullen med fall afsigt att stjäla. Endast den, som ser sin lust och föjd uti att tyda allt till det värsta, kan dock i Lindgrens förfarande anse stöld vara begingen, och I i Jan Anderssons åtgärd att åse huru Lindgren giek opp på skullen och tiga höet, ett befrämjande af stölden. Vidare kan anmärkas, att domhafvanden hade bort låta inkalla handlanden Johansson för att upplysningsvis höras huruvida Lindgrens uppgift verkligen vore sann, att denne vid sin hemkomst för Johansson I uppgifvit förhållandet med höet, — äfvensom att domhafvanden hade bort söka förmå Carl Olsson nedlägga sin talan emot begge vederparterna, enär hela rättegången påtsgligon uppkommit allensat sf argt uppsåt. Men derpå synes ej af protokollerna att den oerfarne samt tankoch taktlöse domsren föstat ringaste uppmärksämhgst, — hufvulsyftemålet var på. tagligen att de begge anklagade skulle blifva fast. Vid tingets slut meddetades utslag i målet: Lindgren fälldes för första resan sratteri till 8 sk. bko böter, motsvarande halfva värdet af det 18 hö som L.y redan innan målet avhängiggjordes, hade liqviderattill Olsson. IL. sku!le derjemte undergå enskild skrife. Jan Andersson fälldes äfven för första resan snatteri till lika. bötesbelopp samt enskild skrift, derföre art han, vsom insett att höet olofligen af Lindgren tillgripite), vutan att han sökt tjufnaden hindra, eller sedermera, ) Huru Andersson insett deita meddelas icka i protokollet. Slusatsen att L skule gåt: i z att stjäla h3, har domhafvanden dragit st premiss3r somr äiminstong 8j kunna späcas till i protokollerna. ser till måttligt pris, hvilket fransmannen sär5 BN aan oe rn än Mt Bl