Aftonbladet – 19 september 1855, sida 3

deles icke åtskilliga bland de förnämsta af 1809 års män fritagas — icke allenäst underhöllo densamma, utan uppjagade den till ordentlig spökrädsla och förskräckelsefeber för Gustavianska stämplingar, hvaruti de också nitiskt understöddes af många andra, äfven välborna och högvälbornpa personer, hvilka på rapporweringsoch spioneringsvägen sökte komma i nåd; göra sig vigtiga och vinna uppkomst och betydenhet. Historiens dom kommer fördenskull viest icke att träffa Carl Johan ensam för det olyckliga reaktionssystem han in:örde både i den yttre och inre politiken. Ett drygt ansvar i häfderna skall äfven drabba ej mindre männen af Pancien regime, som ifrigt sköto honom framåt på den olyckliga banan, än också dem som hade gjort en statshvälfning, som bortdrifvit ex regentslägt, som infört ett nytt statsskick och nu så oursäktlig handlöst, att icke säga fegt, lemnade sitt ver! i sticket, utan att ens göra något allvarligt motståndsförsök för att det upprätthålla. Trots Gustaf Adolfs verkliga sinnessvaghetstillstind, i följd hvaraf knappast något kunde de sednare åren af hans regering tillräknas denne beklagansvärde dåre, sökte man likväl efter hans fall att på honom ensam hvälfva skulden för allt hvad som skett, på det att från all ansvarighet skulle kunna fritagas hans rådgifvare och generaler, en Ehrenheim, Stedingk, Ugglas, Wachtmeister, Rosenblad, Cederström, Lagerbring, Lagerheim, Toll, Eseen, Wrede m. fl., ibland hvilka man till och med finner åtskilliga kort efter hans afsättning ganska kallblodigt, ja hånande tala om hans sinnesrubbning såsom en länge känd och afgjord sak, änskönt de sjelfve nitiskt hade ;emnat biträde till utförandet af den olycklige vanvettingens planer och befallningar, och fastän de med någon samvetsgrannhet bort antingen allvarligt försöka att hejda och bringa honom till sans, eller ock i tid skrida till den åtgärden som nödvändigheten och både gudomlig och mensklig lag fordrade, eller att skilja honom vid regeringen. En sådan skändlig ensidighet och orättvisa i omdömet får ej den nu lefvande generationen låta falla sig till last i afseende på Carl Johan; ensamt mot honom må ej tadlet riktas; de som felat jemte honom och dertill med vållat i mycket hans fel, må ock rättvisligen få sin behöriga del. Suvm cuique. (Slutet följer.)