Aftonbladet – 19 september 1855, sida 3

nolikt var mellampersonen friherre Otto Mörner eller ock en annan af Carl Johans adjutanter Pihlman, måhända också Mörners svåger hofkansleren friherre Wetterstedt, ksnske aila tre. Då Grevegmöblex redan 1809 och 1810, såsom öfver-spion och chef för en hemlig polig och sågom klubbist och opinionsledare, var uti Adlerspsrres och den nya regeringens sold, seå låg väl tanken helt nära att uti dessa befattningar amvända honom äfven i Carl Johans. speciella intresse och enskilda tjenst. Minnera meddela så mångfaldiga upplysningar öfver Grsvezmöhlens verksamhet och bemliga uppdrag i revolutionschefernas och den sya regeringens tjenst åren 1809 och 1810, att det verkligen är skada att just rörande le vigtigasts omsändigheterna åtskilliga luckor förekomma, öfver hvilka det likväl hade varit så mycket vigtigare för historien att erhålla klarhet, som demwne mar i den stora mängdens ögon då gict ooh gällde för en verklig folktribun och under några år, ifrån medlet af år 1809 till och med 1815, utöfvade på hänlelsersa en icke ringa iuflytelse. Således är det t. ex. ett alldeles tillförlitIt faktum, också i Minnena flerfaldigt vidirdt, stt Grevesmöhlen stod uti ett ytterst äras och istimt förhållande till Adlersparre, hrars högra hand och så att säga hufvudagent han var under dennes fejd emot Gustavianerna. Att Adlersparre stängde sig inne och nade ganska långa hemliga konferenser med Grevesmöhles, under hvilka han var otillsänglig för hvilken annan som helst, var inaen hemlighet isom vestra armåns stab. Men hvilken ver det åter som gaf Adlersparre slagruta på Grevesmöhlen och inledde begges politiska förbindelser? Vi hafva många anledningar att tro att dette var statssekreteraren hos Gustaf Adolf, det ayss blifna statsrådet hos Carl XII, friherren. sedermera statsministern h. exc. grefve Rosenblad, om hvars ställning och verksamhet den tiden, mer äm. besynnerligt, nästan intet föresommer i Minnena; en tystnad, hvaraf också förorsakas luckor i berättelsen, och genom bvilken flera vigtiga händelser sakna nödig förklaring. Det är nemligen säkert, att redan före statsovälfaiegen nära förhållanden egde rum emellam statasekreteraren Rosenblad och öfverdirektören Grevesmöhlen, och att den sednare var den förres protegå. Lika tillförlitligt är också att hos Rosenblad rådde en stor jalusi emot Gustaf Adolfs mwärmaste förtrogne och szart sagdt allsmäktige gunstling h. exo. grefve Ugglas, och att Rosenblad i tysthet underblåste de häftiga anklagelser hvarmed Grefvesmöhlen hade uppträdt emot Ugglas och general-tullarrendesocieteten, och hvilka kort efter statshvälfningen blefvo spridda i tryck och gjorde ett ofantligt uppseende. Rosenblad åter och Adlersparre hade prosten, sedermera biskopen, Rosenstein (också djupt inne i revolutionen och slögting till Rosenblad) närmat till hvarandra, och då, efter reeringsformenrs antagande, fråga uppstod om Statsrådets bildande. yrkade Adlersparre enständigt på Rosenblads intagande deri (sannolikt för att der förstärka sitt parti), hvaremot åter statssekreteraren H. Järta, en fiende till Bosenblad, med häftighet satte sig deremot. Denna strid, egentligen om inflytelse, ökade den förut existerande stora spänningen emellan Järta och Adlersparre än mer och till den grad att den öfvergick till verklig fiendskap, isynnerhet då Adlersparre segrade och Rosenblad verkligen blef inkallad i statsrådet. Järta segrade väl sedermera i sin tur på Adlersparre, när påföljande våren förre riksdrotset, just. statsministern h. exo. grefve Wachtmeister afled, och Rosenblad, understödd af Adlersparres inflytande och högeligen bpuffads, för att nyttja en nutidens term, utaf sin protegå Grevesmöhlen uti dennes tidning Åskådaren, aspirerade till successionen, men hvilket Järta lyckades att göra om intet genom en intrig, i hvilken grefvinnan Engeström användes. Emellertid blef härigenom spänningen ännu starkare mellan de två partierna i statsrådet, och det är skäl att tro att i sammanhang dermed Adlersparres utträdande ur konseljen och Adlercreutz inträde i hans ställe påskyndades, hvilket var en ny förstärkning och seger för den Järtiska sidan. Huru åter den Adlersparre-Rogenbladska sidan för allt detta sökt hämna sig på Järta visar den af Grevesmöhlen tillställda och författade Oxelbergska motionen vid riksdagen i Örebro 1810. Att Järta skulle falla för denna anklagelse, för hvilken hela bondeståndets medhåll var påräknadt, antogs för säkert, och Grevesmöhlen omtaltes till och med på förhand såsom hans efterträdare, och det är ingalunda osannolikt att utsigter derom verkligen hade blifvit honom förespeglade för att egga hans nit. Att i sin ordning hämnas på Grevesmöhlen blef emellertid Järta icke heller overksam, då några år gednare, eller efter 1815 års riksdag, händelserna åter för en kort tid kallade honom in i affärerna. Det var dylika småaktiga men med den häftigaste passion förda strider mellan statshvälfningens hufvudmän och den nya regeringens ledamöter, som gjorde det så lätt för Carl Johan att snart sagdt utan motstånd kufva dem alla och göra reaktionen segrande. Om 1809 års män och den nya regeringens medlemmar, i stället att öfverlemna sig åt lumpna passioner, sjelfviska intressox, småaktiga intriger och inbördes tvister om embeten, inflytelse och makt, hade varit eniga och handlat med värdighet, allvar och fosterlandets väl till syfte, skulle det för dem visst icke varit förknippadt med någon särdeles svårighet att brisga Carl Johan öfver på den rätta sidan;xvi påstå detta med full öfvertygelse, och så mycket mer som han åtminstone i bör