Aftonbladet – 18 september 1855, sida 3

gigantiska makt och underkufvade utaf föreställningen om hans öfverlägsenhet. Den stora massan af folket hade endast framför stina ögon den olyckliga utgånges afGuståfs kamp och den afgrund, hvari Sverge skulle gått förloradt, om man ej ryckt tömmarne sur ;hans händer: Hären, helt och hållen intagen af beundran: för Napoleon; var långtifrån att föreställa sig att den var bestämd att bekämpa.en gammal bundsförvandt, och asjelfva-soldaterna, hvilka ej voro i okunnigahet om Napoleons bedrifter, voro smittade saf hans hänförelse. Ja det fanns knappt nåzo koja så liten och aflägsen, att namnet sBonaparte ej banat sig vägen dit, och ofta .såg man hans porträtt pryda dessa fattigdosmens och okunnighetens hyblen. sVid sidan af dessa känslor, hvilka beherrsskade alla sinnen, förspordes ett våldsamt shat emot Ryssland. Nationen, sedan barndomen närd i dessa böjelser, som blifvit beseglade genom så mycket blod, andades ensdast hämnd, och blotta Ryska namnet var oss vförkatligt!, När man läser denna lilla episod, så kan man svårligen föreställa sig möjligheten af att en svensk författars skulle kunna anföra Jetta såsom ett bevis på sden stora förtjenstens hosden svenska furste, som under inrigens djupaste slöja och utur de af Minnenas ifvare sjelf framsiällda mest egoistiska eräkningar bjöd spetsen åt en sådan allmän :eniog hos det folk, hvars oinskränkta förrsende han egde. Lägger man härtill hvad ,Minnena: ha att förtälja om det motstånd i!l den ryska politiken den f. d. franska markalken rönte hos samtlige de män, som bil-agit till hans upphöjelse, som omgåfvo trosn, och hvilka enligt vMinnenap framstodo aantiagen såsom de ifrigaste rysshatare, eller -såsom kejsar Napoleons blindaste beundraora, ja af sjelfva den gamle konungen, som ärft samma känslor af hat mot Ryssland och til! gifvenhbet för Frankrike, så må man i sanning förvåna sig öfver styrkan af det hat elter den förblindelse som kunde: besegra sila lessa både politiska och moraliska hinder och konseqvent fullfölja sina planer till det föreatta målet. En annan sak blir huru histo1en kommer att bedöma en furste, som på letta sätt föraktat eller trotsat ett helt folks sympatier, för att följa den politik han för sig uppgjort och med hvilken ban sammanbundit sin och sin dynastis skydd — genom ett särskildt familjefördrag. Man förebär visserligen att det icke var snskilda dynastiska afsigter, utan nödvändigheten och Sverges intresse som anbefailde denna politik. Vi vilja icke inlåta oss djupt i polemiken. härom; vi påstå endast att ett förbund med Ryssland aldrig varit och aldrig kan blifva en riktig politik för Sverge, och tt den minst var det under de omständigaeter som framställas i )Minnena och den ställning hvari Sverge befann sig 1812. Utgifvaren af Minnena har sjelf sörjt för de solklaraste bevis på denna sats. Icke nog dermed att han underrättat oss om Adler oreutz, Sköldebrands, Essens, Adlersparres, Wredes, Mannerheims, Silfverstolpes :m. fl. Sverges utmärktaste mäns på den tiden motstånd och svenska nationens afsky för den ryska politiken. Minnena hafva äfven anförtrott oss, att kejsar Napoleon med den största ifver sökte förbundet med Sverge för att förödmjuka Ryssland; att han erbjöd Sverges konung att återställa Finland med dess gamla gräns, ja att sjelf angifva den gräns han fann lämplig mot Ryssland; att, jemte återlemnande af Pommern, åt Sverge inrymma Meoklemburg och Stettin, samt derförutan gifva oss 6 millioner franos subsidier för de första behofven och sedan en million i månaden (jfr pag 194, 6:te delen) — och detta skedde i början af Maj 1812 då Napoleon ännu stod på höjden af sin makt, innan han ofvergått Niemen för att börja det olycksaliga fälttåget i det inre af Ryssland, då han ännu hade både Preussen, Österrike och hela Tyskland till bundsförvandter, ja innan de äfven genom Carl Johan bemedlade frederna mellan Turkiet och Ryssland (i Bucharest) eller ens mellan England och Ryssland (i Örebro) voro slutadel! Man upptäcker i Minnena lätt de verkliga skälen till Carl Johans vägran att antaga Napoleons lysande ambud — det föregifna skälet var, att Napoleon skulle garantera oss besittningen af, eller som det heter i Minnenap åt oss afträda Norge,, d. v. s. att Napoleon, som naturligtvis icke kunde ,afträda hvad han icke egde, skulle begå den nedrigheten att från sia äldste och trognaste burdsförvandt, Danmark, röfva ett land som sedan århundraden tillhört detsamma, för att skänka det åt sin f. d. marskalk och hans dynasti — ty att detta redan då var och sedermera blef den enda och egentliga meningen med den prisade föreningen, synes af dessa Minnen, ännu mer genomskinligt än man hitintills sett. Sålunda äskade den svenska kronprinsen, såsom priset för Sverges förbundoch beviset på franska kejsarens vänskaps, intet för Sverge, ensamt något för sig och sin familj? Se der den slutsats hvartill Minnenas, uppgifter med obeveklig konseqvens leda! Vända vi våra blickar något vidsträcktare och se icke blott på Sverges, utan på Europas intresse af Napoleons fall, så synes den politiska blicken hos verktyget för hans störtande hafva varit föga mera skarpsyit. Den tid är förbi då England och Tyskland öfversvämmades af smädeskrifter mot tidehvarfvets mäktigaste ande, och då den heliga alliansens boaa FE . AL oe