Aftonbladet – 15 september 1855, sida 3

sakta fram på den spegelk ara floden, dragen af vattenhvirflärfie än åt dem ena, än åt der andra sidam. Slutligen stötte den på grund, en alldeles vid fotex af klippan der jag satt. Jag hedsteg till brädden 7 floden och drog båten i land, beundrande dess lätta och eleganta form och den smak med hvilken den blifvit inredd. Bänkarne voro täckta af kuddar och den långa vimpeln var af siden. På ex af kuddarne låg en fruntimmershandske af finaste form. och storlek och med vackert spetsade fingrar. Jag grep den ögonblickligen och gömde dena invid mitt bröst; den tycktes mig en ersättning för fotspåren, som en gång så tjusat mig. Inom ett-ögonblick uppflammade åter den nedtystade passionen, Här Var ju alldeles en bägdelse ur sagornas verld, .en båt, sänd af någon osymlig makt, någon god: genius, eller välvillig få, för att föra mig gungande framåt till de ljufligaste äfventyr. Jag erinrade mig sågonting om en förtrollad båt, dragen af hrita svanor, som förde en: riddare utför def rörhantiska Rbenfloden, något företag köl stol i sammanhang (det mindes jag tydligt) med kärleken för någon vid stranden boende skönhet. Dessutom visade ju handsken tydligt att någon dam stod i förbindelse med mitt närvarande äfventyr, vore: det, än blott som en trotsande utmaning, att jag ej skulle våga företaget. Följande hjertats drift och ögonblickets infall; sprang jag ombord; bissäde det lätta segleb-och-skjöt båten från strand. Liksom frammanad af någon hemlighetsföl makt, uppsprång i samma ögonblick en Jätt bris, och seglet svällde, och den, långa vimpelt höjde sig sakta. För en stund gled jag framåt under branta, skuggrika. stränder eller öfver djupa ensligavikar, tills jag slutligen kom ut på en större vattenyta, bildad äfen utvidgning af:floden och omgifvem af klippiga uddar. Det var en herrlig afton, och soJa sjönk i en massa af moln, hvilka spridde sin varma glöd öfver hela horisontenoch speglade sig i fleden. Jag underhöll mig