Aftonbladet – 15 september 1855, sida 2

tvenne rena bjertans sammanstämmande sympatior, den kärlek, som väckts gexom PR agardet af moralisk förträfflighet och blifvit pärd af betraktelser öfver den intellektuella så väl som den personliga skönheten; det är en passion som upphöjer och förädlar det menskliga hjertat. O, hvar finnes en syn mera närmande sig englarnes umgänge än tvenne unga varelser, hvilka, fria från verldens synder och dårskaper, utbyta rena tankar, blickar och känslor och sammansmälta med hvarandra som vore de. blott en själ och ett hjerta? Huru hänförande äro ej deras stumma samtal; huru tjusande denna ögats milda hängifvenhet, som ej behöfver några ord för sin vältalighet? Ja, min vän, om det finnes någonting i vår ömkliga verld himlen värdigt, så är det den rena sällheten af en ömsesidig kärlek. Min lärares ord besegrade all vidare förbehållsamhet. Mr Glencoe,, utropade jag rodnande, jag älskar! Och är det detta ni har blygts att säga mig? O, sök aldrig att dölja för er vän en så vigtig hemlighet. Om er passion är er ovärdig, tillhör det vänskapens säkra hand att bortrycka den ur ert hjerta; om den är er värdig, skulle ingen annan, än en fiende vilja qväfva den. På ingenting beror så vår karakter och framtida lycka som på hjertats första böjelse. Fängslades ni af något flygtigt, ytligt bebag — ett klart öga, en blomstrande kind, en behaglig röst eller en ungdomlig växt. — då ville jag varna er; jag ville, säga. er.att skönhet är såsom en morgonens flygtiga ljusstråle, en vårens förgängliga blomma, den slumpen kan omtöckna eller bryta, och som äfven i bästa fall dock alltid förgår. Men älskar ni en sådan som den jag skulle kunna beskrifva för er: ung till år, men ännu mer till känslor; älsklig till sitt yttre, men såsom en typ för själens skönhet; ljuf till rösten, såsom uttryck af själens mildhet; blomstrande till utseendet, likt den rosiga morgonen, strålande af löften om den kommande: dagens herrlighet; ögen,:glän