Aftonbladet – 14 september 1855, sida 2

ger inbillningen fritt lopp. Då och då hörde Jag väl det aflägsna ljudet af vedhuggarens yxa eller brakandet af något träd han fällde; men dessa buller, som genljödo kring det tysta landskapet, kunde af fantasien lätt bringas till harmoni med dess illusioner. I allmänhet voro likväl de skogiga trakterna i vårt grannskap särdeles ödsliga och besöktes sällan af någon annan än mig sjelf. Jag kunde vandra omkring hela dagarne, utan att förrätfa några spår af odling. Skogens rappöns tycktes icke en gång sky mig, och ekorren satt ofta med glindrande ögon och tittade på mig från sitt nötträd, som hade han undrat öfver denna ovanliga syn. Jag kan ej hindra mig från att dröja vid denna förtjusande period af mitt lif, då jag ännu ej rönt någon sorg eller erfarit några af verldens bekymmer. Jag har sedan studerat mycket, både böcker och menniskor, och har naturligtvis blifvit allt för vis för att vara så lätt förnöjd, och likväl, med all min visdom, måste jag bekänna att det är med en hemlig känsla af saknad jag ser tillbaka på min okunnighets lyckliga dagar och på det lif jag förde innan jag började bli filosof. Jag höppas jag gjort tydligt för hvar och en i hvilket passande sinnestillstånd jag befann mig för att nedstiga på lifvets arena och kämpa med verlden. Den lärare, gom under ett sednare stadium af min uppfostran ledde mina studier, var också just enkom passande för att fullkomna det fata morgana som bildat sig inom min själ. Hans namn var Glencoe. Han var omkring fyratio år, blek och med ett melankoliskt utseende; han var skotte, hade fått-en lysande uppfostran och egnat sig åt ungdomens ledning, mera af smak för denna sysselsättning än af behof; ty, som han sade, han älskade det menskliga hjertat och studerade med nöje dess tidigare impulser. Mina