Aftonbladet – 14 september 1855, sida 2

Glencoes sinne framställde en egen blandning af filosof och poesi; han älskade metafysiken och var mycket böjd att försjunka i abstrakta spekulationer; dock föreföll hans meta. fysik något Änspunnen och fantastisk, och hans spekulationer lutade litet åt hvad min far högst vanvördigt brukade kalla snillrika dumheters. För min del fann jag dem förtjusande, och det så mycket mer som de försänkte min far i slummer och fullkomligt förbryllade mina systrar. Jag kastade mig med vanlig ifver in i dessa nya studier. Metafysiken var nu min passion. Mina systrar försökte att följa mig, men de började snart tröttna och uppgåfvo försöket innan de ännu hunnit halfvägs genom Smiths Theory of moral sentiments. Jag fortsatte deremot, stolt öfver min egen styrka. Min lärare och jag gingo ofta tillsammans under träden framför buset, eller suto på afstånd, likt Miltons englar, och samtalade öfver ämnen långt utom gränsen för vanliga fattningsförmågor. Glencoe hade ett slags filosofisk ridderlighet, i likhet med de gamle peripatetiske vise, och drömde ständigt om romantiska företag inom moralens verld och präktiga systemer för mensklighetens förbättring. Han hade ett eget sätt att illustrera abstrakta föremål, som var särdeles mycket i min smak, klädamde dem i en poetisk drägt och omhvärfvande dem, så tillsägandes, med diktens förtrollande färgskimmer. Hur förtjusande, tänkte jag, är ej den gudomliga filosofien! ej kärf och sträf, såsom jag hört några enfaldiga dårar påstå, utan En himmelsk dryek af ljuflig nektar Sem själen aldrig ledsnar vid.v Jag rönte en särdeles sjelfbelåtenhet vid att stå i så förtroligt förhållande till en man, som jag ansåg stå i jemnbredd med forntidens vise; och jag såg med en känsla af