Aftonbladet – 14 september 1855, sida 2

större. För närvarande är hospitalet 1 Telj singfors fullt af sårade, som komma från i Sveaborg; och då det ej kan uppiaga alla I dessa, så är man nödsakad att herbargera dem hos invåna-ne. Med södra posterna ha vi i dag erhållit danska blad af den 11 dennes samt utländska tidningar af äldre datum än de i går mottagna. DANMARK. Det betänkande, som den af landsthinget nedsatta kommittn (Clausen, Lehmann, Unsgaard, Flensborg, Drejer, J. E. Larsen, Bjerring, Krabbe och Knuth) afgifvit rörande frågan om grundlagsförändringarnes trädande i kraft, är så vidlyftigt att det upptager ett helt tilläggsblad till Fedrelandets af 12 spalter med fint tryck. Det slutar med följande förslag till beslut: Döat bar behagai H. M. Konungen att läta med dela riksåsgen utkastet till den författningslag för danska monarkiens gemensamma angelägenheter, som H. M:t allernådigst vill låta utgå, och att lita uppforåra riksdagen att besluta, att grundlagsbes:ämmelsen af den 29 Aug. 1855 träder i kraft samtidigt med denna författningslag. Under öfvervägande af denna högst vigtiga sak har riksdagen funnit att det måste ansis följa af sig sjelf, dels att den derigenom afsedda ioskränkniogen af dsn danska grundlagens verksamhet bloit kan gälla så länga som helstatsförfattningen upprätthålles i erkänd kraft och verksamheat, dels att vid det meddslade samtycket intet kan anses aniaget, som kommer i sirid med gecundlagen, så som dena genom försnämnda grundlagsbestimmelse blifrit förändrad. Under förutsättning häraf har riksdagen beslutat: att grundlagsbestämmelsen af den 29 Aug. 1855 skall träda i kraft samtidigt med den ofvanförmälda heilstatsförfattnipgen, som H. M. Konungen i enlighet med kungörelsen af den 28 Jan. 1852 allernädigst ärpar låta utgå.v . Frågan skulle företagas till första behandlingen i landsthingets möte den 11. I folkethingets möte den 8 blefvo, i stället för Monrad och Broberg, Tscherning och Grundtvig valda till vicepresidenter. Detta är icke utan sin politiska betydelse, då de båda förstnämda äro för, de båda sednare emot helstatsförslagets antagande. Fsedrelandet gillar valet af Grundtvig, då han, ehuru saknande egentligt politiskt inflytande, dock är folkethingets namnkunnigaste personlighet. Deremot anser nämde blad ytterst opassande att Momrad fått ge vika för Tscherning, och detta erdast derföre ait den sednare i riksrådet röstat emot helstatsförslaget, för hvilken omröstning han dock ännu icke angifvit sina motiver och hvilken omröstning lika litet borde berättiga honom till folkethingets sympatier och förtroende som t. ex. den holsteinska grefve Reventlov-Farve, som också röstade mot förslaget. Fzdrelandets tillägger: Det ser onekligen ut som om en försoning blifvit bragt i ständ emellan honom och hans gamla parti Bondevännerna, och som om dessa hade begagnat åtskilliga ledamöters tillfälliga frånvaro för att utpeka honom såsom den man till hvilken de ånyo förnämligast satte tillit. Men hur är det möjligt ait nägon som förenar kärlek för författning och frihet med aktning för politisk konseqvens och trohet emot sig sjelf — och sädana finnas i sanning ej få säval på thingets venstra som dess högra sida — kan hysa förtroende för Tscherning? Har han dä ej på det lättsinnigaste sätt kastat den ena efter den andra af sina förutsättningar öfverbord ? Har han då ej mängfaldiga gänger röstat i dag för hvad han i går ta: lade emot, försvarat i dag hvad han i går angrep? Har han ej uppställt teori på teori, system på system, förklaring på förklariog, utan att följa någondera, och slutande med att öfvergifva dem alla för nya pXfund af sin oroligt kringfladdrande, rastlöst äflande tanke, dem ban sedan lika hurtigt öfvergifvit? Hvad finnes väl något fast och beståndande, något tillförlitligt oeh tillitväckande hos denne man som alltid gifvit sig in uti och åtagit sig mer än han kunnat sköta, som genom sin vältalighet och sin idrikedom visserligen bidragit mycket till väekelse och befruktniog, men som sjelf icke haft uthållighet eller tålamod att brioga nägot af de frökorn han utsätt till växt, blomstring eller frukt, som ofta ser målet men sällan vägen, som alltid låter vilseleda sig af vanskligheterna, oeh hellre uppgifver ändamålet stycka för stycke än allvarligt söker genombryta de förra, som slutligen i sin blinda häftighet är färdigare att tjena sina bittraste fiender än att komma öfverens med sina ogniga vänner? Har man då glömt, att det är just han hvilken man har att tacka för hela vändan af den närvararde situationen, han som uppgaf den konstitationella formen för helstatsförfattningens tillkomst, som uppfann första alternativet i grundlagbestämmeljens 5:te paragraf, som föreslog att åtregeringen ensam uppdraga rätt att gifva helstatsförfattningen, så att den blott skulle meddelas riksdagen till efterrätelse, innan grundliagsbestämmelsen blefve gällande; a som hade velat gä ännu Iåogre, och ha uppdragit it regeringen en obetingad uteslutande rätt så att srundlagsbastämmelsen skulle ha inträdt i full kraft ch verkan, utan att man kände helstatsförfattninsen. Ögonblicket synes i sanning lyekligt valdt att söra Tseherning till föremM för förtroende oeh utnärkelse, detta ögonblick, då hvarje samvetsgrann nedlem af riksdagen våndas under följderna af hare kortsynta obstänksamhet!, Det kongl. danska skyttsällskapet hade d. 3 dennes sin årsfest. Konung Fredrik, som rid sednaste årsmötet blifvit fogelkung, afrädde nu från desna befattning, som tillföll tatsrådet Normann. Konungen lät till alla ällskapets ledamöter utdela ett i guldtryck tfördt minnesblad, prydt med konungens orträtt och danska riksvapnet samt innehålande följande verser, författade af H. P. Holst: Ja det er tungt att skilles fra en Krone, Der, let og broget som en Blomsterkrands, Blev rakt os under festlig Höisangstone Af Brederhender og med kjaerlig Sands. For denne Kjerlighed min Tak jeg bringer; Den er et Udiryk af det danske Sind, Hvermed mit Folk bestandig mig emringer, Naar Lykken smiler, Farer storme ind! Ja det er tuargt — det föler jeg tilvisse —