Aftonbladet – 13 september 1855, sida 2

vel var det således ca folkvisa som kommit öfver med de första franska emigranterna och sedermera bibehållits i troget minne generation efter generation. En fem, sex unga flickor, sora utkomma fiån de närliggande husez, påminte: genom deras lätta steg och glada kostymer om gamla Frazkrike, hvarest smak i sättet att kläda sig är medfödd hos hvarje klass af fruntimmer. Den nätta jackan och brokiga, kjorteln och det lilla förklädet, med fickor att gömma härderna uti då man intog en hvilande ställning för att. samspråka med någon af grannarne; — allt utvisar fransyskan; dertill kom dessutom den brokiga näsduken, smakfullt knuten omkring hufvudet med en kokett bandros framtittande uppöfver det ena örst, samt de släta hvita strumporna och nätta skorna med: ett smalt band fastknutna vid fotleden, hvarest den lilla foten nyfiket tittar frama under sin mystiska, gardin, och påstås det vara från detta bakhåll Cupido utsänder sina mest gårande pilar. Medan jag grubblade öfver alla minnen som lymedelst blifvit så plötsligt frammanade, nörde jag Jjudet af en fol från fader Martins us; utan tvifvel en signal för någon, glad illställning. Jag kände mycken håg att vända mina steg dit för att bli vittse till festen, slirahelst som detta var en bland de få byar ag under min vidlyftiga reza påträffat, der nan var fattig nog för att kunna vara glad; nen klockan från ångbåten kallade mig tillaka ombord. Idet vi sköto ut från stranden, kastade jag tt tankfullt öga tillbaka på de mossbelupna aken och de gamla almarne i byn och bad n nppriktig bön att invånarne länge måtte 8 bib hålla sin lyckliga okunnighet, sin brist å all företagsamhet och förbättringsanda amt sitt förakt för den allsmäktiga pennin