Aftonbladet – 13 september 1855, sida 1

båt; om ni bara såg litet skarpt på honom, kastade han sig bakut och höjde framtassarne, likasom anropande er barmhertighet. Vid bordet tog han sin plats på något afstånd från sin herre, ej med doggens lugna och säkra hållning, utan ödmjukt och saktmodigt, med hufvudet på sned, det ena örat förtviflansfullt slokande och det andra höppfullt uppstickande i vädret, medan de undre tänderna framstucko utanför den svarta nosen och ögonen vemodigt följde hvarje bit som försvann i hans herres gap. När fader Martin emellanåt vågade undansnilla en bit från sin tallrik för att gifva sin lilla öljeslagare, ver det uppbyggligt att se med hvilken ödmjukhet det exemplariska lilla djuret tillegnade sig den, i det han tog den med yttersta spetsen af tänderna, nästan som om han heldre sett att man ej gifvit honom någonting eller som vore ban rädd att taga sig alltför stora friheter. Öch huru strängt SE han ej Srnagenhetens alla fordringar vid sjelfva förtärardet! Huru många bemödanden gjorde han icke för att svälja den illa biten, alldeles som om den fasinat i halsen; huru nätt och noggrannt slickade han ) sina läppar och återtog med en min af nnerligaste tacksamhet sin plats, med tänlerna ännu längre framskjutande utanför nosen och blicken full af undergifvet hopp fästad p: sin herre! Det ar långt lidet på eftermiddagen då ingbåt :3 stannade vid byn der dessa båda reder: gubbar bodde. Den låg på den höga lodb-aken och bar spår af att fordom hafva varit en af nederlagsplatserna för gränshanleln. Man såg lemningar af förskansnin, ar, ora beskyddat den mot indianernas anfall och huset voro af des gamla spanska och ranska struktur som alltid brukades i koloerna, hvilket utvisade att platsen måste