Aftonbladet – 11 september 1855, sida 3

Omkring dessa samlades om söndagarne kyrkans äldste och togo upp psalmerna. De voro alla gråhåriga, åldriga män, och man skulle haft svårt att i dem igenkänna de vilda unga ryttare som under revolutionstiden rensat det omstridda landet. Sömndalens tunga inflytande ville gerna utsträcka sitt qvalmiga välde äfven öfver den heliga byggnaden; och då och då kunde man se en af de äldste, med näsduken utbredd öfver ansigtet för att afbålla flugorna, och hufvudet vändt mot presten i en skenbart lyssnande ställning, försjunka i en ljuf sommarslummer, söfd af syrsang entoniga surr från de närbelögna träden. Ock nu ett ord eller två om Sömndalen, hvilkef många, förbastadt nog, hafva trott vara en inbillningens skapelse, likt sjömännens Lubberland. Det var troligen det mystiska, drömlika Ijudet af dess namn som först lockat Manhbatternas historieskrifvare ini dess förtrollade snår. Då han inträdde, tycktes hela naturef väkna från sin slummer och utbrista i lyckönskningar. Vakteln hvisslade sitt välkommen från sädesfälten; den pratsamma skrattfogeln flög på oroliga vingar från buske till buske, rapporterande hans ankomst, eller svängde tätt förbi hans ansigte för att utforska hvad slags fysionomi han hade. Haökspiken slog tapto på en ihålig vildappel och tittade sedan fram bakom stammen, som ville han fråga om välkomsthelsningen fallit på läppen, och ekorren skuttade från träd till träd, under det han svängde svansen öfver hufvudet, hvilket skulle föreställa ett slags hurra. Här fanns den af poeterna så mycket omskrikna guldgrufvan, hvarest intet gud finnes och mycket litet silfver. Dalens invånare voro alla af den Ursprungliga stammen och hade gift sig sinsemellan samt fortplan