Aftonbladet – 11 september 1855, sida 3

I en aflägsen vrå af dalen, hvarest Pobantico tvingar sig fram mellan skrofliga klippor, stod Carlsqvarnen, dalens förtrollade spökhus. Det var i sanning en spöklik byggnad, förfallen och åldrad, med sina hemska, slamrande hjul, sin brusande ström ochtusen andra ohyggliga, bullrande ljud. Hästskon, uppspikad öfver dörren för att afbålla allt trolleri, tycktes hafva förlorat sin makt, ty då Diedrich närmade sig, stack en gammal neger fram sitt alldeles mjölbeströdda hufvud ur. ett. hål .ofvanför ett af vattenhjulen och grinade och rullade sitt hufvud åt alla kanter, och tycktes just vara sjelfva tomten på stället... Och likväl visade sig just denne vara dalens historiska genius, öfverflödande af en mängd värderika upplysningar som aldrig kunna fäs i böcker. Diedrich Knickerbocker upptäckte snart hans goda sidor. De hade långa samtal med hvarandra, sittande på en söndrig qvarnsten, obekymrade om strömmens brus och qvarnens buller; och dessa sammankomster med densvise afrikanen tillskrifves af många den underbara men sanna historien om Ichabod Crane och den vilde ryttaren från Sömndalen. Vi skola likväl ej längre följa manhatternas historieskrifvare på hans upptäcktsfärder under vistandet på Wolferts Ro, men torde längre fram återkomma till dem, Läsare, Wolferts Ro finnes ännu till. Tiden, som djerft förvandlar allting, tycks vilja skona de gamla holländarnes hemvist. Det är väl sannt, den tappre Jacob van Tassel sofver hos sina fäder och hans stora jagtgevär med honom, men hans lilla fäste bibebåller ännu prägeln af sitt holländska ursprung. Besynnerliga rykten hafva, jemte mossan och möglet, vuxit fast vid dess gamla murar, såsom ofta är händelsen med gamla hus. Wolfert Ackerts skugga gör ännu gin