Aftonbladet – 6 september 1855, sida 2

visa honom, och han kände för hvarje ögonblick allt mer huru litet han förut förstått denna samling af mästerverk som tyckts honom så lätta att begripa. Då hon hade slutat, inträngde morgonstrålarne genom fönstren, och skenet från vaxljusen förbleknade. Ehuru hon talat flera timmar, förrådde dock hvarken hennes röst eller kropp någon trötthet. Blott hufvudet lutade mot hennes bröst, som häftigt slog, och hon tycktes lyssna till de suckar som smögo sig derifrån. Hastigt upplyftade hon hufvudet, och sträckande sina armar mot himlen, utropade hon: O, träldom! träldom l! Vid dessa ord framrullade tårar under masken och nedföllo på vecken af hennes svarta klädning. Hvarföre gråter ni? utropade Frans, närmande sig henne. I morgon, . svarade hon honom, vid midnatt, framför arsenalen! Och hon gick ut genom venstra sidoporten, som tungt tillslöt nig. I samma ögonblick ljöd klockan till Angelus. Frans, häpen vid det oförmodade bullret från klockan, vände sig om och såg att alla vaxljusen hade slocknat. Han qvarstod en stund orörlig af förvåning; derefter utgick han ur kyrkan genom stora porten, hvilken kyrkobetjeningen öppnat, och återvände långsamt hem till sig, under försök att gissa hvem denna qvinna kunde vara, hon, så oförskräckt, så själfull, så mäktig, så behagfull i sina ord och så majestätisk i sin gång. Följande dagen vid midnatt infann sig grefven framför arsenalen. Han träffade der masken, hvilken väntade honom liksom föregående natten, och som utan att säga ewt ord började med snabba steg skynda framför honom. Frans följde henne såsom de båda föregående nätterna. Då masken kommit till en