Aftonbladet – 1 september 1855, sida 3

Om artificiell fiskatvel. (Ur professor Nilssons Skandinaviska Fauna.) (Slut fr. onsdagsb.) Ungeför vid samma tid som rådman Zurd här i Sverge gjorde sin märkvärdiga uppfidning, att på ett mera naturligt, lätt och enkelt sätt öka fisktillgången i insjöar och fldder, uppfann J. L. Jacobi i Tyskland n metod att med konst befrukta fiskrommen; och att, sedan den blifvit utkläckt, plantera fiskungarne i floder och dammar. Redan 1758 hade Jacobi derom skickat till grefve Buffon i Paris en skriftlig berättelse, som Lacepede onåtalar i första delen af sin Histoire naturelle des poissons,. En annan berättelse om sin upptäckt håde Jåcobi meddelat åt grefve v. Goldstein, :som lät öfversätta den på latin oci skicka den till en af den frejdsde Fourcroys förfäder i Paris; derifrån utkom den i fransysk öfversättning i Duhamels Trait des påches, 2:de partie p. 334, Paris 1773, under Goldsteins namn, utan att Jåcobi blifvit närnd. Detta misstag har dock sedermera i Frankrike blifvit rättadt och äran af upptäckteh tillerkänd Jacobi. (J. Faime Revue des deux mondes, 1854, p. 1015; Coste Instructions pratiques sur la pisciculture,, Paris 1853, p. 1 c:) Till denna märkvärdiga upptäckt hade Jacobi kommit på följande sätt: han hade ofta märkt att då forelloch laxhonor skulle lägga sin rom, gingo de upp i fioder och bäckar med rent rinnande vatten och grusbetäckt botten, och lade den der bland småsten och grus; vidare hade han iakttagit att hannfiskarne komino till samma ställe och utgjöto öfver de lagda romkornen sin mjölke, som innehöll de befruktande molekulerna, upplöstes och bildade i det klara vattnet en hvit;ktig sky. Han såg således att rommen beruktades i sjelfva vattnet, på afstånd från föräldrafiskarne, derigenom att mjölken der blandades med romkornen. Han föll då på den lyckliga iddn, att om man tog en romfisk och en mjölkfisk med mogen rom och mjölke, och lät den rinna i ett kärl med vaten och der blandas, skulle samma verkan uppkomma. Men han fann tillika att om de sälunda befruktade romkornen skulle komma till lif. och ungarne ur dem utkläckas, så borde de sättas, i alla afseenden, i samma förbållande till den omgifvaride naturen; som åe romkorn hvilka fiskhonan fällde sjelf i vattnet: de borde sättas i klårt, rinnande vatten bland grus och Mer Efter flera, förnodligen, misslyckade försök, — ty han arbetade i många år med sin upptäckt, innan han offentliggjorde den, — lyckades han slutligen att uppfinna en behållare, hvari romkornen med passande omgifning kunde utkläckas. Han lät för detta ändamål af ekbräder göra sig en fyrkantig holk, 12 fot lång, 17, fot bred och 6 tum Hög, på ena indan lemnades en öppning 6 tum i fyrkant, hvari sattes ett tätt galler af ståltråd eller messingstråd; och på öfra sidan vid motsatta ändan gjordes äfven en öppning, 6 tum bred 4 tum lång, och tillslöts likaledes med ett galler. På öfra sidan var öt större lock, som kunde öppnas och tillslutas. På bottnen i denna holk lade han ett 1 tum tjockt lager af ren sand och grus, och på detta en bädd af småkislar, stora som nötter eller ollon. 2 LR rant;