Aftonbladet – 1 september 1855, sida 3

emedan man aldrig funnit ål ined mogen rom och mjölke. Men han är lätt att på sistnämde sätt plantera. På sommaren, isynnerhet i Juli; då ålynglet i tallös mängd går upp i floderna, är det lätt att med eri håf, gjord af gles väf; uppfånga en mängd deraf, släppa dem i ett kärl med vatten och föra dem dit der man vill plantera dem: Afven kunna ålungarne transporteras i en ask ivåt mossa elAfven denna fiskplantering förtjenar uppmärksamhet. Här finnas i landet tallössa, alldeles fisktomma, men ofta grodfulla kärr och mossar, som kunde underhålla denna fisk och derigenom utan kostnad gifva rik afkastning, helst åleri är i värde ungefär lika med laxen — den dyraste äf äll fisk. Jemf. baron Riwere, Comptes rendus de V Acad. d. Se. T. XKXIX. p. 797 (1849) och XXX. p. 813 (1850): Det är intet tvifvel att ju fiskodlingea kan bBlifvå en ny industrigten och af betydligt gen äfven för Sverge, isynneihet om våra stosre egendomesherrar sjelfva vilja intressera sig för saken och ålägga sina fiskare att efter föreskrift handhafva den. Den är ej konitigare än ätt der start kan inläras, och kostneden är obetydlig, men vinsten stor. Det vär en äf Skånes pössesrionater, friherre Rutger Macklean, som för 70 år sedån började eu totalförändring i Skån:2s jordbruk. Majoren C. G. Stjernsvärd och friberren Er. v. Nolcken m. fl fortsatte snart förbättringen, hvilken zenom de införda enskiftena småningom Vann allmän efterföljd äfven hos allmogen och lyfade denna industrigren till en aldrig anad afkastning och provingen till det välstånd, hvari den nu slltjemt fortgår. Sverges upplysta possessionater kunna också verksamt bidraga att utbilda den bör ifrågavarande inlustrigrenen, som äfven kan blifva af oberä neligt gagn. I stället för att sänka sina sjöar, för att komma åt litet mera hö, kunra dessa göras fruktbärande, lemna rik afkastning och bibehållas till prydnad och gågn för tandet. Om någon frågar mig huruvida jag anser fiskodling äfven kunna med fördel användas 1 våra skärgårdar, t. ex. på sillfibket, 8å svarar jag utan betänkande ja; sedan man sett att fiskodlingen lyckas iinsjöarne skall man ej underlåta att kommunvis eller genom bolag använda den i skärgårdarne, der den Lundska metoden säkört befinnös våra den mest användbara. Sedan man nu blifvit öfvertygad att fisken af instinkt återvänder dit att leka, der han sjelf är född, skall män ej mera frukta att om man planterar och sparar, sker det till fördel för invånarne vid någon annen kust. Men äfven från en annan sida än den ekonomiska, torde detta ämne förtjena att behjertas. Man hörer ofta fiskerihandteringen framställas från en låg och nästan föraktlig synpunkt. Fiskare, säger man, äro öfverallt de fattigaste och okunnigaste af alla ett lands invånare; det är omöjligt att de kunna höja sig till någon bildning, ty deras yrke är så osäkert, produkten deraf så ojemn och oftast så ringa, att de måste använda hela sin tid och all sin omtanka blott för att tillfredsställa de gröfre materiella behofven. Omsorgen att för dagen skaffa föda och något att skyla.sig med, upptager alla stunder, som ej erfordras: för hvilan, och lemnar ingen tid öfrig för utbildningen åf deras ädlare del. Ty värr torde detta oftast vara sant; men felet ligger icke i yrket, utan i det sätt på hvilket dr Bedrifves. Så länge åkerbruket föraktades af de meta bildade folkklasserna, så länge det lemnades i händerna på en okunnig massa, att skötas efter ärfda vanor; så länge lerånade äfven det så ringa och osäker afkastning, att det ständigt qvarhöll sina idkare i fattigdom och :deraf .härledd råhet. Men sedan ypplysta män tagit yrket om hand, sedan naturvetenskaperna, och bland dem isynnerhet kemien i förening. med mekaniken; fått sprida sitt ljus öfver jordbruket och så att säga adlat det, har detta yrke, genom att lemna en mera säker och rik afkastning, beredt sina idkare ett materielt välstånd, och derigenom tillfälle till: utbildning. Den som för 50—060 år sedan såg Skåne med sina vidsträckta sterila och stenströdda hedar, sina magra fölader., sina tätt byggda böndbyar med låga, smutsiga lerkulor och sina merändels fattiga invånare, och ser nu dessa samma hedar betäckta af rika sädesfält och frodiga konstgjorda ängar, samt beströdda med höga och vackra g rdar, bebodda af välmående och humafia egare, skall förvånas öfver denna för mången oväntade, till och med i början starkt motarbetade förändring. Jordbrukarens vilkor voro-då, på många ställön, icke bättre än fiskarenB äro nu. Det är i grunden genom naturvetenskaperhas praktiska användande som denna förändring åstadkommits, ehuru mången, som nu njuter frukten, ser med liknöjdhet, måhända med förakt, upp till trädet hvarifrån den fallit. Men är det väl möjligt, torde män invända, att fiskerihandteringen skall kunna bringas ur det råhetstillstånd, hvari den nu befinnes, och upphjelpas att bli någorlunda jemngod med jordbruket? Betviflomi icke att detta är ihöjligt; .hvad .kemien redan blifvit för jordbruket, det kan och bör 2oologien, genom praktiskt avvändande, blifva för fiskerihandteringen, och förhbjelpa dess idkare till samma välstånd som jordbrukaren numera genom sitt yrkes förbättring åtdjuter. Det vore i sanning bedröfligt om fiskeri-idkarne, dessa så räska ljufvaste röst i det han gjorde en djup bugning, tillåt fången att för er uttrycka sin ödmjuka tacksamhet., ES DS I ME 0