Aftonbladet – 1 september 1855, sida 3

Hon sade detta helt sakta, utan att se på Bourdelot; och nästan leende som om hon talat om en annan Hal. i Bourdelot hörde henne knappast, men han betraktade henne med en tjusning som hang hjerta aldrig förr erfarit. Hvad jag älskar hennes tänkte Han. Då hon slutat tala, svarade Bourdelot: Ni , vet väl att. det ärcomöjligt, Eleonore. ck ja, om jag vore fri, skulle ni ej hafva annan make än mig; men jag tillhör ej mera någon, hvårken er eller mig sjelf. Farväl då, ljufva engel; och om dujälskar mig, så gif mig åter den ängsblomma jag.sände dig från mitt fängelse; gif mig den åter, Eleonore! den lilla blomman har prydt. ditt bröst, hön skall Hjelpå mig att dö.d Om man Betraktät Eleonore i dettå ögonblick, skulle man frågat sig: Är hön död? Och tystnaden var i sanning högtidlig, musiken hade tystnät, dagsljuset strömmade in i salen; dermed Vär allt sagdt. Hastigt hördes utanföre ett stort buller af folk och hästar. Detta buller tycktes komma från vägen till Nantes; och genom en ofrivillig rörelse samlade alla fruntiråblet sig kring Bourdelot till hans försvar; men det var hans egna soldåter; som kommo att befria sin befälhafvare. De hade inträngt i Hiset, de voro nu i Boda och bpade öfverallt : Bourdelot, Boutdelot! : Choudnerneblefvå högst förvånade åttfinna sia unge chef, fom de trodde belagd med bojor, omgifven af granna fruntimmer och sjelf. utstyrd. präktigare änsde någonsin-sett honom. Der förstå fråga Böurdelot gjorde dem var dennå?: j Han j vatit.i dufslaget, mina jherrar ? Ja, herr öfverster, svarade en af dem, det var der vi Började. PDufslaget får ni aldrig rätt på mer, bvarken ni eller någon af dufvorna-som bott der:Dufslaget är nedrifvet.s Om så är,, sade Eourdelot i det Hän drog sin värja, så är jag löst från mitt hedersord och är fri. Tack, mina tappra gossar! Mina damer,, sade han derpå med gin