Aftonbladet – 1 september 1855, sida 2

etc. etc. sluta sig på expositionen till edra jernoch silfvermalmer, edra porfyrvaser, edra hudar, edra pelsverk. Och i allt detta uppenbarar sig hvad som framför allt hedrar, upplyfter, pryder ett land, — arbetet. Ögat följer med nöje dess skiftande former, alltifrån edra kraftfulla bergsprängares och smeders ända till edra spetsknypplerskors fina och smakfulla arbeten. Utan att tala om edra hufvudprodukter, utmärka sig några af edra fabrikationer för sin praktiska nytta. Jag vill af dem särskildt nämna två, som, jag måste tillstå det, tilldragit sig hela min uppmärksamhet. Den första är hr Bolinders besparingsspislar och strykugnar, hvilkas id tyckes mig fullkomligt riktig, och som både i hänseende till sitt ändamål och sitt pris, hvarigenom de äro åtkomliga för alla förmögenhetsgrader, rättfärdiga sin benämning. Hos besparings spislar synes mig nemligen detta sista vilkor alldeles oundgängligt. Jag känner en fransman, hvilken uppfunnit en spisel som, i det afseendet att den kokar maten med en förvånande hastighet, åstadkommer nästan ännu större besparing af bränsle än hr Bolinders. Men denna spisel har ett så högt pris, att den som köper den, om han ej händelsevis är rik, utsätter sig för missödet att ej få äta middag på ett helt år för det han skänkt sig nöjet att äta sin middag för godt pris under några dagar. Det är tydligt att spiselns ändamål derigenom är helt och hållet förfeladt. Den svenske fabrikanten har måhända gifvit prof på mindre snille, men säkerligen på mera sundt förstånd in den franske uppfinnaren. Den andra artikeln, som i afseende på den praktiska nyttan synts mig värd uppmärksamhet, borde jag kanske tveka att nämna, till den grad envisas våra egna fabrikanter af samma vara, som uan tvifvel, i likbet med kattorna, se lika bra om natten som om dagen, att vårdslösa den. Jag talar om edra tändstickor från fabriken i Jönköping. Jag vet ej om, såsom man någon gång sagt mig, jag har den äran att tillhöra en nation som blifvit ställd i spetsen för civilisationen, men hvad som är säkert (och ingen skall kunna vederlägga mig) är det att jag tilihör ett folk, hos hvilket man måste försöka och konsumera (i medeltal) 7 å 8 stickor, för att hitta på en enda som tänder, under det de öfriga ej göra någon annan nytta än att bränna er på fingrarne och utsätta er för fara att tända eld på ert eget och edra grannars hus, i följd af den otålighet med hvilken ni kastar ifrån er på golfvet eller hvart som helst dessa falska förespeglerskor om ljus. Detta härrör väl af träslaget hvaraf de äro gjorda, men detta enda faktum, att man i Sverge förfärdigar Jönköpingsstickor, vore mer än tillräckligt att visa absurditeten i det system som beröfvar oss främmande länders produkter. Jag talade nyss om Sverges arbete, men jag bar äfven att tala om dess snille. Hr Carlsunds ångmaschin; hr Scheutz räknemaschin, hr Eälunds dubbla telegraferingsapparat äro ytterst märkvärdiga saker; men innan jag beskrifver dem, måste jag fullt förstå dem. Det är hvad jag också skall försöka att göra tills jag härnäst skrifver, då jag äfven skall återkomma till några artiklar som jag här uteglömt eller endast flyktigt omnämnt. 4. H.