Aftonbladet – 30 augusti 1855, sida 3

SVEABORG. Hur ofta fick ej tanken löpa Emellan oss och Sveaborg! Hur ville vi ej gerna köpa Med blod hvar sten af Sveaborg! Fanns det en plan vi gömde inne Så var det hämd för Sveaborg; Det hopp, som upprätthöll vårt sinne Och som var årsbarn med vårt minne, Var det ej alltid Sveaborg? Och dagen står nu med sin gloria På askan efter detta rum Som hämnaren af vår historia Och som vårt evangelium. Så blef vår tillit ej bedragen, Hvad störst, hvad bäst vi hoppats på: En fläck ifrån vår sköld är tvagen Och öfvermodets rese slagen Som Polyfem uti sin vrå. Men vi — vi snärjas än i nätet Af orklöshet och vankelmod Och stödja ryggen åt belätet Som lifnärt sig med Sverges blod! Då England öfver sina döde Sin flagga sveper, stolt och fri, Och Frankrike (det himlen stödel) Hon, verldens hopp och verldens öde, I döden går — hvad göra vi? Är det den slägt, som en gång hvälfde Historien ensam på sin rygg Och aldrig i ett knäveck skälfde Men gick sin väg, och gick den trygg? Vi, som om vestanväder hviska När det från östan blåser in, Vi — ättlingar af män, af friska, Som voro med om jemt att piska Siberiens björnar ur sitt skinn? O mina fäders land, du kära, I grämelse jag träder fram; Förlåt min sorg! Jag skulle bära Ditt fall Kanske, men ej din skam. Ty det är skymf hvad j begären: Att nu bevisa tro och huld Mot: den som mordbränt mellan skären Och stulit våra landamären Der hän ej köpt dem för sitt guld. Fritt säger jag: att den, som sigtat Blott en minut deråt, i det Begått ett crimen lest, rigtadt Mot svenska häfdens majestät. Förr må då Östersjön, den djupäy Begrafva. oss med all vår -blygd,Och himlahvalfvet med si: kupa Liksom ett stjeraströdt kistlock stupa På vår förrådda fosterbygd! Nej! skona vargarna i skogen Som bruka roffa oförstäldt, Och skona snigeln under plogen Ändock han dina skördar fällt, Och skona den hvars tunga senast Med falskhet kom och hala ord Och sedan öfverföll dig genast — För oss och czarerna. allenast Finns icke rum på samma jord. Det är en förorättad samtid, En öfverändakastad verld, Vår hela forntid och vår framtid Som ropar efter våra svärd. Det regelbundna sambhällsskicket Står skälfvande på alla håll, O! lemna det-ej fegt i sticket, Stå upp och fatta ögonblicket I hennes vida mantelfåll!