Aftonbladet – 29 augusti 1855, sida 2

för begge rikenas sjelfbestånd vådliga sinnesstämningen rota sig, gro och-utvecklas. Vi höra ej till dem som dela nu anförda opinion och önska unionens:upplösning, emedan vi ännu hoppas på en biläggning i godo så väl af de internationelt-ekonomiska som af de-unionelt-politiska tvistefrågorna,-och vi åtminstone vilja erfara och se; uti hvilken anda nästa storthing behandlar samtliga dessa frågor, förr än vi:kunnar besluta oss-att öfvergifva våra förhoppningar och gå öfver till eti annan mening: Men på den ståndpunkt ChristianiaPostens unionsläkare hafva ställt sig, är ofvananförda resonnement, så till premisser som slutföljd; alldelesovederlöggligt. Huru de som icke vilja höra talas om en sådan biläggting, som på förhand förklara all rättelse af unionens brister omöjlig, hvilkas enda medel är att låta alla tvister och:oenighetsfrön ostördt gro, utveckla sig och ökas med nya — huru de kunna undgå att se, att den regim de rekommendera ofelbart leder till unionens upplösning, ochätt de sjelfva med all makt arbeta den opinionen i händerna, som redan är bestämd för detta resultat — det är verkligen förvånande och omöjligt. för 088 att fatta. Då vi fästa Christiania-Postens uppmärksamhet på denna motsägelse, skulle vi äfven, vi bekänna det, gerna vilja förnimma förklaringen deröfver. Ty en uppenbar motsögelse är och förblifver det i våra ögon att säga sig önska unionens fortfarande bestånd — och i den punkten äro vi fullkomligt öfvertygade om Christiania-Postens uppriktighet — och-ändock, när det gäller handling, helt och hållet ställa sig på deras sida, som icke längre tveka att öppet förklara sig för dess upplösning. Det är väl sannt att fördraget, sådant -det af Carl Johan uppgjordes i Christiania d. 4 Nov. 1814, långt ifrån behandlar nationernas gemensamma försvar som en hufvudsak — ty värr är fördraget i det hänseendet mest bristfälligt och har också fördenskull blifvit i Sverge mest klandradt; — men en sådan från fördragets bokstaf hemtad invänning, mot-den uppfattning af unionena väsende vi ofvanföre framställt, väntade vi visst icke från ChristianiaPosten cch i allmänhet ej från någon norrman som älskar sitt fosterland. Från första ögonblicket 1809-och Carl. Augusts-tid, som tanken Hos svenska och norska patrioter väcktes på en förening emellan rikena, vår också ett gemensamt kraftfullt försvar mot den ryske jättens inkräktningsbegär och: mot. dennes etter Finlands eröfring lätt förutsedda framtidspolitik att göra Östersjön till en rysk insjö, och att genom besittningen af Norge kunna. uppträda såsom stor sjömakt i Nordsjön: och Vesterhafvet, den hufvudsakliga och ledande synpunkten hvarifrån unionen betraktades i begge rikena, och vi trö deh böra vara det: än i dag, i trots -af att denna synpunkt blef af Carl Johanlemnad alldeles -å: sido, och af..de . olyckliga atvägar i öfrigt hvarpå unionsidan bragtes genom. denne furstes hölt och hållet pergonliga och dynastiska politik äfven: som genom de missbälligheter Mellan folken, om sedermera uppkommit: och: som. allesamman hafva från denna politik haft sitt ursprung, Carl Johany soi genora familjefördraget och de ingångna innerliga vänskapsbanden emellan -Romanoffska och Bernadotteska husen ansåg sig hafva för framtiden orubbligt befästat sig och sin dynasti i besittningen :vaf-sSverges : och Norges. kronor och något mera afsåg han icke — kunde naturligtvis vid. föreningens; afhandlande ej lemna rum åt någon tanke på att. i unionsfördragets bestämmelser ordna Norges militära krafter och anstalter ur synpunkten af ett med Sverge gemensamt försvar emot Ryssland, hans och hans dynastis nära bundsförvandt; och likaså litet kunde han af samma skäl efteråt vara böjd för att gifva åt den speciella organisationen af försvarssystemet i båda rikens en sådan gemensam riktning ?); Carl Johan, som, så länge han för sin politik trodde sig behöfva stryka svensken om munnen, ingick på den ryska idn att Nörge borde utgöra en skadeersättning åt Sverges på det att Ryssland skulle försäkras om ostörd besittning af Finland, glömde till och med vid föreningens afhandlande alla sina derom åt sitt nya fädernesland gifna ståtliga löften. I konventionen i Moss och fördraget i Christiania röjes ej spår deraf, endäst afsigten att så hastigt som möjligt få norska kronan fästad på sitt hufvud, hvarföre till och med stipulationen omdanska skulden; formligen utfästad i Kielertraktaten, blef alldeles förgäten i Christiania 1814, hvarigenom Sverge sedermera: invecklades uti vidt utseende stridigheter med samtliga Europas stora makter såsom garanter af nämnde traktat. Men fastän vi säkerligen lika lifligt som Christiania-Posten önska unionens fortfarande bestånd, nemligen såsom verklig förening och icke som ett stadigvarande tillstånd af jalusi och tvister, så kunna vi dock ej dela hans mening om de förfärliga olyckor hvarmed ) De förträffliga, snillrika id6erna för organisationen af ett för begge rikena gemensamt, mot Ryssland hufvadsskligen riktadt militåroch försvarssystem;, hvilka utaf öfverste Tidemand så klartoch öfvertygande utvecklades uti hans ypperliga afbandling, blefve fördenskull oekså lemnade af Carl Johan utan uppmärksamhet. Huruvida de anti-ryska tänkesätt, hvarom denna afhandling bär vittne, och den för n närmare anslutning till Sverge: ot: tryckta epinion, hvilken. Tidemand ej mindre otve tydigt lade i dagen uti sin lika djupsinniga och snillrika skrift: Om Statsforeninger, som utgör en indirekt men skarp kritik öfver 1814 ärs föreningsfördrag, vero orsaken att denne i alla hänseendeb utmärkte militär, embetsman och medborgare, lockad till Norge af Carl. Johan, der i ordets egentliga bemärkelse fick tvina bort i onåd och overksamhet, så att han slutligen förtidigt dog af chagrin, måste vi lemna ät norrmän att upplysa... I SONET SST SEE fe 0 oillar saken. miss Dunster. fr så är den aforiortt