Aftonbladet – 28 augusti 1855, sida 3

kunnat vid bötesansvar ålägga honom att ur fönstren åt gatan borttaga,de anstötliga jalusierna... Åtgärden hade då fått-ett bättre. utseende, isynnerhet -om de föregående erinringarne skett offentligt, inför den stora mängd af åhörare, som vanligen infinner sig för att åhöra polisransakningarne, och som i detta fall måste hafva på ett för polisens anseende fördelaktigare sätt uppfattat den tilltalades vägran att underkasta sig beslutet. Att polisen har att upprätthålla ordningen på gator och offentliga ställen, är tillräckligt ekant; men icke lika otvifvelaktigt torde det vara, när behofvet att derföre tillgripa utomordentliga medel vidtager. Att verkligen obscena och för sedligheten sårande utställningar böra förekommas, derom tro vi icke något tvifvel ega rum. Andra bilder, äfven om de föreställa personer i polisens uniform och med medaljer, tyckas oss deremot ej kunna falla inom denna kategori. Vi kunna nemligen icke tillmäta en kommissarieuniform i och för sig någon sådan helgd att den skulle profaneras genom en afbildning. Huruvida deremot den bild, som skall hafva alluderat på den besagde kommissarien, varit så liknande, att ingen kunnat undgå att göra tillämpningen. lärer bra mycket bero på det subjektiva omdömet hos åskådarne. Afven andra figurer lära varit exponerade, och utgifvaren af Söndagsbladet underrättar oss sjelf i sednaste nummer, att han bland de afbildade varit i stånd återfinna sin egen värda person, ehuru bilden hade skepnaden af ett djur och endast hufvudet i en viss grad liknade en menniska. Detta beror på tycke och smak och på en fin instinkt. Vi skulle i detta fall tillstyrka en hvar, och i första rummet de här vederbörande, att icke allt för misstänksamt spåra efter likheter med sina egna personligheter. Om folksamlingar eller oskick, hvilka det varit polisens skyldighet att förhindra, förorsakats af de ofvannämda jalusierna, så borde väl sådant: hafva erfarits under polisförhören. Men hade sådant äfven egt rum, så tro vi att polisen just valt det säkraste medlet af alla att fästa den allmänna uppmärksamheten på hr dmans jalusier och så att säga odödliggöra em. Nu några ord om de allmänna anmärkningarne vid slutet af insändarens artikel. Begriper då icke denne författare, att allt polisförtryck i grunden utgått från ett ganska otvetydigt bemödande att upprätikålla ordningen, och att det endast är. i sjelfva begreppet om. ordningens väsende som-polismaktens förhållande på ett eller annat sätt har sin rot? På ena stället anser polisen att statens ordning är i fara; om någon går med en bred-. skyggig grå hatt, emedan det påminner om. revolutioner; på andra stället upptäckes sam-; ma. fara i tillvaron af ett mindre vackert.por-. trätt afmonarken, på det tredje i-afmålnin-. gen, af en. polisbetjents uniform. Deri ligger: godtyckligheten, -och i godtyckligheten faran; ty det finns ingen garanti, icke den ringaste. trygghet, för att ej polisen, under intrycket af! politiska händelser eller af an dra skäl, kani morgon. anse en sak såsom samhällsvådlig; hvilken: i går fick passera såsom alldeles oskyldig. Vi hafva icke iklädt oss någon förbindelse att hålla: diarium-vöfver alla polismaktens handlingar, så att vi kunna stå insändaren till tjenst. med någon fullständig lista öfver alla dess fordna godtyckligheter. Vill: insändaren bläddra igenom den sista årgången af vår tidning torde dock åtskilligt deri finnas af hvad han söker. För framtiden -deremot skola vi visserligen af alla krafter bemöda oss att gå hans önskningar. till mötes. Att, såsom vi i fredags yttrade, en hvar här kan löpa fara att råka ut för: ledsammaoch alldeles oförskyllade konflikter med polisen, derom har det endast för några dagar sedan passerade uppträdet med en civil embetsman, zom af två polistjenare edligen intygades vara en helt annan person än han verkligen vary, lemnat en alltför beklaglig påminnelse, som det borde hafva varit i insändarens intresse att ej vidare kalla till lifs igen, Vi befara också högligen, att insändarens artikel kommer att framkalla ett intryck alldeles motsatt mot det åsyftade.