Aftonbladet – 25 augusti 1855, sida 4

Finnarna vid Jutas. Ej förr kanonens brak och stridens lågor Vid Jutas svepa allt i thordönssky, Än generalen dit, fast tärd af plågor, I sporrsträck spränger från Ny-Karleby; Från led till led han som en ljungeld ilar, Med Döbeln segerns ande kom, den hvilar Nu öfver Finlands här, i trasor klädd, Men gladt ses Döbelns stolta örnblick dröja, Der bonden ligger i sin slitna tröja, Som hjelte död på ärans eklöfsbädd. Der blod det gäller främst sjelf Döbeln rider Med band kring pannan och med draget svärd, Hed hjeltarna från Kauhajockis strider Och Lappos slätt han trotsa vill en verld; Med manlig bållning, djerf som på paraden, Mot döden käckt går Savolax-brigaden ; Men der gevären blixtra, der man slogs, Lugn, som i frid, nu framför härens flyglar En gubbe jagar fram med lösa tyglar På löddrig hingst, som nyss från plogen togs. Den gamle halt gör framför generalen Och lugn han talar så i kulors regn: Herr general, der borta se i dalen Har grafven gett åt mina söner hägn, Hon reds ock snart för min förlossnings-timma: Ni ser der en Kossack-pulks lansar glimma, Just der är mina nio söners graf, I blomman af sin ungdom fingo alla I ärlig strid för fosterlandet falla, Af saga täljs om deras krans och glaf. Sin pligt de gjort, min skuld jag ock vill gälda Med lif och blod för våra tegars värn, Liksom när alla grenar äro fällda På fjellmons tall af yxans skarpa jern, Och stammen till sitt fall ses rotlös luta, Jag barnlös så ser mina dagar sluta, Men i mitt armod är jag rik ändå, Ty för vårt land, för gamla Finlands ära Jag mina barn lärt dö, nu sjelf min lära, Herr General, låt mig bevisa få.. Men sig i sadeln reser Lappos hjelte Oeh böjer vördnadsfullt sitt hufvud ner, Ett svärd: en stelnad blixt, flög från hans bälte, Ett pröfvadt stål han åt den gamle ger. Framåt! du ädla felk på likhöljd bana, Du trogna sköldborg ikring Sveriges fana Framåt, framåt till seger eller död, Och som en stormvind in den gamle bryter I striden der som Finlands lejon ryter, Ett eldhaf darrar jorden, bloddränkt, röd. Än morgon det af dagen var vid Jutas, Den dagen som var Döbelns skönsta dag, Ej nattens stjernelf får i Saimen gjutas Förrn Kosatchoffski lidit nederlag; Och Döbelns Björneborgska hjelteskara Med köld åt döden log, i stridens fara Den, som en kämpes slagsvärd, pröfvad var, Och strålvarmt ljusnade de bistra dragen, När sina veteraner han den dagen Såg lugna stå kring blodbestänkt standar. Och ymnigt dödens rika skördar falla, Der stridens vilda, beta jagt går fram, Och dödsqval rosslar der trumpeter skalla Bland blixt och kulregn uti brak och dam. Hurra och suckar om hvarandra blandas, Der sönderskjuten barm ut lifvet andas, Går segrarn fram uti en ström af blod; Men bort tili stridens fält, der lemmar flyga Som agnar kring, ses sig en qvinna smyga Af åren böjd men full af ungdoms mod. Fram Döbeln i galopp tiil henne ilar: Fort gumma! här är icke plats för dig, Här öfver oss blott dödens engel hvilar ; Bland lik och blod hvad förde hit din stig ? Herr General! rotiattig är jag vorden, En rikedom jag eger dock på jorden, Den rikedom går der: min ende son; Och modrens öga vill i stridens fara Se enkans son vårt arma land försvara, Ej modershjertat räds för stridens dån. Låt mig, der våra veteraner blöda, Få bjelpa med min konst att stämma blod Och kyssa ögat hop uppå de döda! På dödens fält en ros är qvinnans mod, Men salfrorna den gamla öfverrösta, Ty döden vill in sioa skördar hösta, Der hela leder ligga vid bvarann. Herr General, der våra söner lida Och krälande i blod som maskar qvida, Jag göra vill, hvad jag förmår och kan. En hjeltes tår brann uti Döbelns öga Som svar på silfverlockig gammas bön, Fram trygg hon går med blicken mot det höga Som en valkyria forntidslugn och skön. Hen framåt hjeltar nu i slutna leder Till dess, som q Yen sina skuggor breder Ut rundt kring dödens, segrens skördefält, Då mellan spillror utaf dagens strider Bland fallna kämpar Döbeln ensam rider, Der stjernsådt strålar nattens atlas-tält. Fram en lavin af jubel åsklikt rallar Der Finlands hjeltehär sitt chorum gör, Oeh kring bivuakens eld på Jutas kullar Nu et Te-Deura fosterlandet hör,