Aftonbladet – 25 augusti 1855, sida 2

allmänna i bergstrakten. Den hade stått under den branta bergväggen redan då när skogen, som nu växer så tät och hög i dalen, nyss hade skjutit upp. Det hade funnits en grufva i närheten, hvilket utan tvifvel var anledningen att den blifvit byggd på ett så ensligt ställe; men denna grufva var nu igenlagd, och grufarbetaren David Dunster arbetade nu i en grufva som låg till höger öfver höjderna i Millersdalen. Han var sällan hemma, undantagandes om nätterna och söndagarne. Hans hustru skötte sitt lilla bushåll, gräfde och planterade i sin lilla trädgårdatäppa, som låg på bergssluttningen ofvanför buset inhägnad af en stenmur, och sydde dessutom strumpor åt en strumpvätvare i Ashford, dit hon gick en eller två gånger i veckan. De hade tre barn, en gosse och tvenno flickor. Gossen var omkring åtta år gammal, flickorna fem och sex år. Att lära dessa barn stafva och läsa var äfven ett af modrens olikartade göromål, ty hon var en af de menniskor som man kallar arbetsträlar. Hon var stilla, tålig, alltid verksam, ehuru aldrig brådskande. Hon var ej bland dem som förvärfva sig anseende för en stor verksamhet genom att göra allt i den största brådeka, ehuru de alltid ställa så till att de få tidatt prata under förevändning att taga sig .en hvilostund, och hvilken -hvilostund de alltid afbryta mied ett utrop att sde måste gå, ty de hafva så mycket, så mycket att uträttan, Betty Dunster var tvärtemot snarare ;n låsgsam arbeterska. Om man anmärkte vg hon var en flitig qvinna, så blef svaret: Åh ja, hon är jemt i arbete — Betty får alrig hvila sig, men så brådskar hon ej heler med hvad hon har för händer. :Förbålandet var, att Betty var en sparsam, noggrann qvinna; hennes krafter voro. ej stora nen hom egde så mycket mer ihärdighet,