Aftonbladet – 25 augusti 1855, sida 2

Hennes nöje och hvila voro, då David kor hem om aftonen, att hafva hans måltid färdig, att sitta ned midt emot honom vid de Jilla runda bordet och betjena honom sam: äfven då och då gifva en bit åt barnen som kommo och ställde sig omkring henne, ehuru de redan ätit sin qvällsvard och voro färdige att gå till sängs så snart de fått se far. David Dunster var en af de ovanligt högvexta män som man träffar på der ibland höjderna och hvilka af alla varelser tyckas vara de minst lämpliga att krypa in i de trånga mullvadsgångarne i sidorna af kullarne som de kalla blygrufvor. Men David förstod sig på att gräfva sig igenom den hårda kalkstensklippan lika väl som någon af de andre, Han var en arbetsam man, ehuru han tyckte om en mugg öl, råsom de flesta Derbyshiresmän göra det, och kom stundom hem ingalunda nykter. Han var af naturen af ett häftigt lynne och kunde stundom öfverlemna sig ät de våldsammaste utbrott deraf; och blef han, af en eller annan orsak missnöjd med arbetet i grufvan eller med sina arbetskamrater, så kunde han dröja borta flera dagar och sitta och dricka på krogen i Tideswell eller Bullshead på höjden vid Monsal-Dale eller vid-Miners-Arms-i Ashford, Betty Dunster fördrog allt detta med tålamod. Hon ansåg allt detta som ett oundvikligt ondt. Vid den tiden, och äfven nu, är det få grufarbetare som icke dricka, och ofta för mycket. Hon var derför fördragsam, väntade tills stormen fick lögga sig och var alltid tilihands att söka öfvertala sin man att gå hem och sofva af sig ruset och vreden, men att om han var alltför våldsam lemna honom tills ett nytt bemödande skulle kunna aflöpa bättre. Hon hyste en öm kärlek till sina barn och lärde dem ej allenast läsa och sy på arbetsdagarne i veckan, utan tog dem