Aftonbladet – 24 augusti 1855, sida 2

stora jordegendomsintresset, enär ökade eller åtminstone oförminskade arrendeinkomster derigenom kunde påräknas, — än att anlita den mera radikala kuren, som ligger i en förenklad och underlättad jordegendomsförsäljniag. — Underdikningslånen i England äro alltså förnämligast tillkomna för att ännu några decennier bibehålla jordaristokratien och förhindra de stora possessionernas sönderstyckning. Visserligen kan med fog påstås, att äfven våra landtmän hafva en ouppgjord räkning med statsmakterna, sedan dessa, utan en lämplig förberedelse, som försigtighet och omtanka påkallat, i hastigo mode inskränkt den af statsmakterna förut under en lång följd af år befordrade bränvinsbränningen, och dymedelst hafva framtvingat en ny riktning åt vårt jordbruk hvaraf verkningarne ännu icke på så kort tid kunna fullständigt erfaras; — hvilken riktning likvisst sannolikt blir välgörande i framtider, om ingen reaktion inträffar dessförinnan, men som dock troligen hos flertalet af våra landtmän dessförinnan alstrar stora bekymmer. Skulle alltså någon verklig lindring i bekymren kunna beredas åt våra jordbrukare genom låneanslag i och för underdikning, vore sådant helt enkelt en behörig gärd åt rättvisa och billighet. Principen är alltså ganska riktig; men det är vid tillämpningen af densamma som svårigheterna uppstå. Åt dessa egnade de respektive talarne vid mötet, med undantag af grefve Erik Sparre, föga uppmärksamhet. Endast grefve Sparre framställde det betänkliga deri att staten ånyo skulle blifva förlagsman för näringarne. Ett par andra talare yttrade sig äfven emot förslaget, fastän med förbiseende af de mest giltiga skälen. Grefve Sparres åsigter blefvo dock i egentlig mening hvarken vederlagda eller bestridda, hvaremot de få andre talarne bekämpades så mycket mera; men den stora majoriteten vid mötet var för förslaget, och bestyrelsen fick derföre formligt uppdrag att till Kongl. Maj:t ingå med underdånig framställning om en propositions aflåtande till nästsammanträdande ständer, om beredandet af lånefond, medelst anslag af allmänna medel, för att under vilkor, som anses erforderliga, bicepringa de jordbrukare som zenom underdikning vilja uppbringa sin jord ull högre och säkrare afkastning, Men just genom orden vilkor, som anses erforderliga är den klippa bildad, på hvilken förslaget sannolikt strandar. Första vilkoret blir naturligtvis säkerheten för underdikningslånens återbetalning. Det går an — torde någon upplysa — att taga England till föresyn. Visserligen, om någon föresyn i detta fall der förefanns för 0338 användbar. Der är förhållandet sådant, att jorden till en betydlig grad är fördelad i stors possessioner, hvilkas egare alltså mot nöjaktig säkerhet taga stora lån, som de åter antingen sjelfve använda, om de under eget bruk hafva en stor areal, eller ock distribuera på sina farmer, hvilkas innehafvare äro jordegaren ansvariga för medlens behöriga användande, i fall han icke sjelf går i författning om underdikningens utförande äfven vid de till farmers öfverlemnade gårdarne, hvilket ofta är förbålandet. Derigenom får den myndighet, som har hela lånetransaktionen om hard, ett till fondens storlek relatift ringa antal låntagare att göra med. Hos oss är jorden åter, relatift till folkmängden, fördelad på ett ofantligt antal händer: denna fördelning fortgår alltjemt, och intet medel finnes nu, som med framgång kan användas för att hindra denna fördelnisg, äfven om man kunde anse den böra förhindras, hvari vi åtminstone ej kunna instämma. Men just den omständigheten at jorden här är fördelad på så många händer, och att jorden i allmänhet redan är betydlig: sku!dsatt, alstrar å ena sidan svårigheten atv mat nöjaktig säkerhet för staten kunna utlemna, och å den andra att med tillfyllest förmån för låntagaren kunna mottaga berörde lån. Skall staten erbålla nöjaktig säkerhet för underdikningslån, så kan ej gerna någon anaan än inteckningssökande uti jord ifrågakomma; men antag nu att jorden redan ä: intecknad. Staten skulle då antingen öfvertaga den. redan intecknade skulden, hvilket vi anse-rent af omöjligt; eller ock skulle staten få förmånsrätt till betalning framför öfriga inteckringshafvare, hvilket åter ej låter sig göra utan en total reform i hela vår inteckningslagstiftning och dessutom skulle medföra de mest menliga följder för gäldenärerna sjelfva. Man torde invända: den underdikade jorden har fått ett betydligt högre värde, och deri ligger tillräcklig säkerhet för långifvaren. Visserligen — sedan underdikningen blifvit verkställd, med urskilning och sakkännedom. Men detta, som förden enskilde långifvaren kan vara betryggande, är det icke för staten, hvars funktionärer omöjligen kunna l: handhafva kontrollen å arbetet med samma noggranhet i detalj som den. enskilde långifvaren. Det går an — torde ytterligare invändas — att först sedan underdikningsarbetet är verkstäldt, afsynadt och godkändt, bevilja lånet. För dem som förvalta lånefonden vore detta onekligen beqvämast, men j. cke för dem som vilja underdika, emedan desss naturligtvis behöfsa lånet i och för arbetets verkställande. Följden af ett sådant stadgande skulle sannolikast blifva, att endast de nera förmögne anhtade fonden, d. v. s. de som minst behöfde att blifva! bisprungna, — och af dessa skulle ändock sannolikt få vilja underkasta sig alla omständigheterna i och för ett sådant lånas beviljande. De som bäst behöfde lån kunde ej erhålla sådant vid den; lämpliga tiden, d, v. s. dåarbetet skulle föreli tagas, hvaremot de, som mindre eller alls icke cböfde lån, skulle sannolikt rygga tillbaka för slla omständigheterna dervid. Vi vilja nu mindre hålla oss vid den å det verkställda arbetet nölvändiga kontroll, som: antagligen skall utöfvas af dertill förordnade och behörigen aflönade sakkunnige personer, hvilka emeilertid ej så lätt torde vara. tillfin