Aftonbladet – 23 augusti 1855, sida 2

der denna plågosamma dag talade ej Launcelot och Violet mer med hvarandra. De sågo ej ens på hvarandra. Ella trodde att någon ny tvist brutit ut under hennes frånvaro och försökte att försona dem på sitt beklagliga sätt. Men omöjligt. Violet skyndade bort då Launcelot nalkades, och hon besvor Ella så bevekligt att låta henne vara, att den stackars flickan blef helt förvirrad och suckade åt huru ledsamt det var att hennes båda bästa vänner ej äfven sinsemellan kunde fatta tillgifvenhet för hvarandra. Dagen derpå fick Violet händelsevis bref från sin mor, hvari denna stackars fru, som led af bröstkramp och för öfrigt hade besynnerliga ideer, yttrade sin fasta öfvertygelse att hon aldrig mer skulle få se sitt kära barn. Den goda gamla damen sade henne följaktligen med undergifvet sinne farväl. Under vanliga förhållanden skulle Violet hafva vetat huru mycken vigt borde fästas vid all denna patos; nu var hon nöjd att vända den efter sin önskan och att synas tro derpå. Hon talade med sin tant och med Ella och förklarade att hon ovilkorligt måste resa med den på eftermiddagen afgäende jernvägstrainen — stackars mamma var sjuk, och hon kunde ej lemna henne endast i tjenstfolkets omvårdnad. Inga invänningar kunde göras emot dessa skäl. Mrs Chumley sade till om sin droska för att föra henne till jernvägsstatiopen precist klockan tvi. Launcelot var ej inne då dessa anordningar gjordes, ej heller viste han något om hvad som skulle hända förr än ban kom ner till resfrukosten, blek och upprörd och såg Violet i resdrägt: bredvid sin reskoffert och gina asker. i Had vill detta säga, V:olet?, sade han häftigt, alldeles bringad ur fattning, och fattade hennes hand då han talade.