Aftonbladet – 18 augusti 1855, sida 3

äg deruti, att tyska folket i allmänhet och lertalet af dess mest tänkande män saknade ntresse för en sådan enhet. Sin teckning af reaktionerna inom Europa från 1815 till 1820 börjar författaren med en ramställning af de företeelser på det litterära mrådet, hvilka, af tiden framkallade, återerkade på densamma. Den romantiska skoans uppkomst anser han föranledd af behofet hos tänkare och skalder att i en återgång ill fjerran aflägsna tider och orter söka en äddning utur det närvarandes tryckandes lände. Efter en sammanpressad men klar nalys af Fichtes och Schellings systemer amt Schleglarnes sträfvanden, öfvergår han ill de franska romantikerna, Fru Staöl och Jhateaubriand samt de män hvilka sökt kontruera reaktionen i vetenskapligt system, såom Benald och schweizaren Haller, samt det ndliga och verldsliga allenastyrandets förämsta apostel, de Maistre. Derpå gör han n öfversigt af Italiens romantiska skola, reresenterad af Ugone Foscolo och Alessandro Manzoni. båda likväl isgalunda härmande de yska romantikerna i politiska åsigter, utan aed bestämdt frisinnad riktning, ehuru deruti lika, att under det den förre tycktes vilja ned storm i skrift och handling förfäkta sina äror, den sednare deremot hänvisa till en ljup religiös förtröstan såsom enda räddaingsnedlet i tidens stormar: Foscolos gnisslande änder förvandlas hos Manzoni till bedjande äppar.. Den litterära öfversigten slutar med n skildring af Walter Scott, uppdragen licasom alla här förekommande karaktersteckningar med en mästarehand. Den teckning af Österrike, reaktionens förcämpe i alla riktningar, som afslutar närva-. ande del, begynner med monograter öfver Metternich och kejsar Frans hvaruti förf. ramställer och bestyrker hitills mindre kända örhållanden, såsom t. ex. att den förre af sin tids statsmän, äfven af dem som hyllade samma politiska åsigter, ansågs för en ganska medelmåttig minister, samt att hans inflytande i österrikiska staten egentligen var inskränkt till de yttre angelägenheterna, inder det kejsären i högstegna händer höll eller trodde sig hälla trådarne till de öfriga statsangelägenheterna. Detta gällde isynnerhet om den hemliga polisen, hvilken bedrefs med en kraft och omfattning, hvilken sjelfva nönstren, romerska curian och mediceiska bofvet, skulle ha afundats. Likasom inom jesuiterorden hvarje ledamot har en s. k. socius, som öfvervakar alla dess steg, så voro ock de österrikiska spionerna ifrån de högsta till de lägsta bevakade af personer som hade : uppdrag att taga reda på spejarnes alla steg. Ludvig XVIII:s spioner beledsagades af utskickade från kejsar Frans, hvilka skulle bespeja de förra, och kejsarens egna bröder, dem han med aldrig hvilande misstroende och afund betraktade, bevakades till den grad att erkehertig Carls enskilda schatull uppbröts och erkehertig Johan aldrig fick sätta sin fot inom Tyrolen. — Skolväsendet var från det högsta till det lägsta reglementeradt af de småaktigaste instruktioner. Så tilläts t. ex. ej professorer att från universitetsbiblioteket låna böcker annat än med de ängsligaste restriktioner och undantag; så var på förhand föreskrifvet huru skolbarnen skulle bete sig i hemmen, på vägen till skolan, på bänkarne, ja på orter, hvilka i andra länder lika litet omnämnas i förordningar som i bättre sällskap. I sitt förhållande till kyrkan visade österrikiska regeringen en sällsam förening afundergifvenhet — i fråga om ett gemensamt bemödande att utestänga hvarje ljusstråle — och hårdnackenhet, när den andliga hersklystnaden kom i kollision med den verldsliga. Så förföljdes protestanterna i stort på samma gång man gynnade mindre samfund emot dessas små förföljare. Så erhöllo de romerska andliga visserligen vården öfver läroverken, men så att de ställdes under verldsliga öfveruppsyningsmän, hvarigenom presterskapet i viss män förvandlades till statens embetsmän; så erhöll det illa aflönade lägre presterskapet ett tillskott af statsmedel, hvarigenom — då detta tillskott kunde godtyckligt indragas — dessa andliga, ehuru till formen oafsättliga, i sjelfva verket blefvo i och för sina embeten beroende af regeringen. Föreskrifterna om andaktsöfningar vid universiteter och skolor voro till den grad småaktiga, att man i Italien med fullt skäl ansåg detta system hafva frambragt flere fritänkare än Voltaire och hans skola. Vår anmälan af detta historiska verk torde måhända förekomma mången för mycket utförlig; men det har synts oss förtjena en mera i detalj gående framställning, icke blott för den öfverblick den gifver af en vigtig men sällan oväldigt behandlad del af verldshistorien, utan ock för de lärdomar äfven svenska män deraf kunna hemta, och för tillämpligheten af mycket här utveckladt äfven på svenska förhållanden: Så kunna vi i teckningen af den politik som följdes af Bourbonerna (en i dess egna ögon gammal men af nationen såsom helt ny ansedd dynasti) lära huru en regentslägt, som af ingen betraktas annat än såsom ny, och hvars hela men säkraste legitimitet hvilar på dess folkenlighet, bör uppfatta sitt kall, nemligen icke såsom en Ludvig XVIII eller Carl II utan såsom en Wilhelm III, hvilken ansåg sin tron på det närmaste sammanfogad med framåtskridandet, med den fria utvecklingen i stat och kyrka. Så kunna vi vidare af den tyska förbundsaktens uppkomst och dess resultater lära huru löst, osäkert och vanskligt ett statsförbund är, der endast topparne äro sammanfästade, färdiga att vid första vindkast åtskiloch som herr Pierre väl blifvit för honom presenterad, men han nästan aldrig såg honom på kontoret, frågade han denna gång tool In FR PR 0 MW lr sn SA BA AR KR