Aftonbladet – 18 augusti 1855, sida 3

mottaglige mannen; sedermera genom sin uthållighet vid förbundet, hvarigenom inbesparades en observationskår i Finland (hela Finland snarare!) samt genom det förtroendefulla tålamod hvarmed han gick in på att uppskjuta med Norges besättande, hvarigenow Ryssland fick till eget förfogande sin dertill utlofvade hjelpkår. Ryska kejsaren kuude sedan af ingenting störas i sitt gynnande af den sluge prinsen; hvarken af dennes underhandlingar med Napoleon i slutet af Maj 1812, då han stod i det närmaste förbund med Ryssland och England, eller af hans tvetydiga hållning i kriget emot Frankrike, eller af hans ränker i Schlesvig-Holstein , eller af hans neutralitet år 1815, eller af de tyska patrioternas hat emot honom. — — I Norge, hvars folk var det enda som motsatte sig makternas förfoganden, lät ru kronprinsen sin diplomatiska skicklighet spela vid sidan af sin krigiska och vann norrmännen genom ettnästan oförändradt antagande af deras fria författning. Stortbinget beslöt föreningen med Sverge. Men den öfvervigt som den förenade besittningen af Norge och öarne gifvit danska riket i Skandinavien, undgick Sverge genom denna förändring. Deremot blef de: sednare helt och hållet lemnadt i bänderna på Ryssland, hvilket nu står nästan vid portarne af Stockholm, under det Sverge fordom för hvarje Rysslands fiende var en fruktansvärd bundsförvandt, då det å sin sida med sina finska fästningar stod för Petersburgs portar. Ryssland hade samma intresse att skjuta : undan Sverge från denna ställning, som Frankrike fordom hade att icke tåla England i Normandie.n I afseende på den djupa orättvisan af de territoriala bestämmelserna, måste kongressen från de orenaste läppar höra den renaste sauning. Talleyrand yttrade nemligen i sin not öfver sachsiska frågan: Att man vid förfarandet emot Sachsen öppet bekänt sig till den srundsats att för den starkare allt vore rättMmätigt; att en konung kunde dömmas, och just af den som ville plundra honom; att folk kunde behandlas som boskap: läror, hvilka förorsakat Europa så mycket elände, blod och tårar, att det blott alltför dyrt köpt sig en rätt att afsky dem. Djupt kränktes vid denna kongress nationaliteterna, icke blott i fråga om Polen, hvilket nu underkastades en fjerde delning, utan ock i flere andra fall, och ids stora Wienerfördragen, hvilka skulle grundlägga Europas framtida ställning, skönjdes från början till slut en verkligt Napoleonisk karakter. Hvad tyska frågan angår, tog den snart en sådan vändning, att Stein trodde sig böra emot tyska furstars och ministrara otyskhet mer än en gång, hemligt och öppet päkalia Rysslands i första början afböjda inblandning. Det var redan bedröfligt nog att Ryssland uppträdt såsom Tysklands räddare, och så väl förstod tillgodogöra sig denna förtjenst, och att redan i den från Kalisch utgångna uppmaningen man tillagt det rolen af tyska författningens beskyddare. I stället för en bsfrielse af det vid sjelfständighet ovana tyska folket, vann man sålunda, såsom Goethe (i samtalet med Laden) förutsade, endastutbytet sf ett ok emot ett annat; och likasom under kriget vackra fruar omfamnade häst och karl som kommo östanifrån, så jubilerade tidningarne under fredsfesterna i Wien, då ryske kejsaren ifrån balkongen drack Tysklands skål, ssatt en sådan scen hade Tysklands historia ej att uppvisa, och en dylik skulle måhända aldrig mer ega rum. I afseende på det s. k. tyska förbundets organisation voro åsigterna vid kongressen och inom landet ganska delade. Några önskade en dualism i förbundets högsta ledning, en emellan Österrike och Preussen delad hegemoni; andra en pentarki af kejsaren och de 4 konungarne, sedan Sachsen nemligen blifvit uteslutet; andra åter en enhet i styrelse och förvaltning, antingen med en kejsare i spetsen eller utan en sådan. Metternich önskade ett statsförbund (icke en förbundsstat) antingen i direkt beroende af Österrike, eller ock så löst sammansatt, att det lätt skulle hemfalla till den mäktigastes förfogande; och han lyckades genomdrifva detta sednare alternstiv likasom så mycket annat. På en verklig representation af folkombud synes näppeligen någon hafva tänkt. I elfva brådskande sessioner uppgjordes nu förbundsakten. Sista återstoden af de bestämmelser, som kunde försäkra undersåtares rättigheter, reducerades härigenom till en skugga. Ängsligbeten gick ända derhän, att uttrycket constitution repråsentative måste förändras till as semblge Tetats. En allmän förbundsdomstol, bestämmandet af ett minimum i landtständers rättigheter, allt afvisades, För att i sjelfva grundlagen fastställa. den orörlighetsprincip, som hade, varit Österrikes mål vid hela verket, stadgsdes i frågor om organiska förbundsinrättningar och ändringar i förbundslagarne fullkomlig enstämmighet af alla de 7 rösterna. Hvad förbundets yttre förhållanden angår, lemnades full frihet att ingå förbindelser med främmande makter; endast att det ej skedde emot förbundet och dess medlemmar. Man pålade Tyskland i sin helhet den för ett litet land naturliga, för ett stort folk nesliga rolen af en orörlig neutral stat. Man får dock ej tillskrifva denna bedröfliga utgång ensamt furstarnes och diplomaternas sjelfviska syften. En blick på den i Schweiz samtidigt tillväga bragta reorganisation af författningen, i ett land, der dylika syften ej kunde i stort göra sig gällande, visar ett likartadt instinktlikt förbiseende af enhet, ett fasthållande af de enskilda staternas urgamla isoleringsanda. Grundorsaken till tyska förbundsfrågans utgång PEONESBU TR LAOS ENT SOME KARE RAR SATA TREK EN ARTIN 2 RSS SA SR rm AA ss H LR DD — mr Ar AS RR BD m— Mm AA m—— om mm kunde jag aldrig förmå att ändra sitt dopnamn, — det hade åtminstone klingat litet eg om man på kontoret kallat honom för Jack. oo oo IN ar mv