Aftonbladet – 16 augusti 1855, sida 2

vv i sNi skall glömma mig, Victor Alexandrytscho — sade Acoulina vemodigt. Åh nej. hvarför skulle jag det? Jag skall icke glömma d:g; men du sjelf bör vara för: ståndig och ej så der enfaldig, utan lyda din far. Jag säger ju att jag icke skall glömma dig, nej nej.s Verpå sträckte sig den vackre Victor och gäspade åvyo. Glöm mig ej, Victor Alexandrytech, återtog flickan i bönfallande ton. Hvarför har jag älskater? detvar blott för er egen skull... Ni ber mig lyda min fsr, Victor Alexandrytsch... Huru skall jag kunna lyda honom?... Huru skulle min far kunna...? Nå, hvarför icke? Han uttalade dessa tre ord med sakta röst, under det han, hvilande på ryggen, höll begge händerna under hufvudet. Men, min Gud, Victor Alexandrytsch, ni vet ju sjelf... Hon tystnade, och Victor lekte medsin smala urkedja. Se så, Acoulina, du är icke dumb, yttrade älskaren till slut; prata derföre inga dumheter. Jagvill endast ditt väl; förstår du mig, hm? Det är mycket sannt, att du ej är dum, och du är icke ezentligen en bondflicka heller, , det ser man nog, och din mor har icke heller alltid varit bondhustra. Men du är i alla; fall uta uppfostran, ser du, och följaktligen måste du lyssna till hvad man säger dig. Sve, det vore förfärligt, Vietor Alexandrytsch. Bah! bahl Sådant tokprat, min söta vän! lcke finns det något förfärligt i allt det der?... Men hvad bar du der...? Blommor? tillade han och närmade sig. till henne, .Ja, blommor,, svarade Acoulina sorgset; sjag har plockat röllekar, fortfor hom, hom