Aftonbladet – 14 augusti 1855, sida 2

A—nct-n rn nnvwumsmnnemtnevam KX cc HteEntjvt7 Då uppsteg damen n:o 2, sökte att genomborra mig med ursinniga blickar och nalkades högtidligt n:o 1; denna skrek Ach! och 0! liksom hade jag varit hin håle sjelf. Ah! den karlen har alldeles förstör: mig; ah! ah! ut med honom ! ut med honom straxt! Ah! ahl M 2 började nu att också skrika mot mig, så att jag ej fick yttra ett enda ord till förklaring eller ursäkt. JV 1 å sin sida jemrade sig likt ett bortskämdt barn, som plågas af kolik, och sade: På hvad sätt har jag förtjent detta? Man kunde sannerligen tro att jag icke längre eger att befalla öfver mina lifegna, att jag icke längre är fri i mitt eget hus och hem .-.: Uff I uff! Ah! ahl: Jag aflägsnade mig, hoppade upp i min droska, körde i fyrsprång derifrån och flydde, liksom hade jag haft i hälarne en hel legion huggormar, kommenderade af tro!lpackor. Det är möjligto, fortfor herr Karataeff, satt ni sjelf något härdt bedömmer denna tillgifvenhet för en qvinna, tillhörande de lifegnas klass. Det är illa, jag medgifver det; och jag har icke för afsigt att söka rättfärdiga min svaghet; jag berättar endast förhållandet, det är alltsammans . .. Från denna stund hade jag ingen ro; jag plågades natt och dag af sjelförebråelser att ha vållat den arma flickans olycka. Jag föreställde mig henne vaktande gäss, klädd ien grof, vid kjol, köljd af smuts, morgon och afton utsatt för de gröfsta skällsord och kanske misshandlingar af en rå byålderman, en bondlurk med tunga becksömssöflor, och jag fick en kallsvett vid blotta tanken på alla dessa, måhända inbillade gräsligheter. Slutlige kunde jag icke längfe dämpa min otålighet; jag sökte skaffa mig underrät