Aftonbladet – 14 augusti 1855, sida 2

Verldsexpositionen. (Från Aftonbladetr; rp serkorrespondent.) De sköna konsterna. Måleri. (Norge.) Mitt sista bref öfver de sköna konsterna lemnade mig framför Tidemands tre taflor, och samma hänryckning som dessa herrliga saker redan före all reflexion uppväcka, har en förnyad och långvarigare granskning ej blott befästat, utan gjort ännu mera liflig och djup. För öfrigt delas min beundran allmänt både af allmänheten och pressen, hvilken sednare i flera af sina mest betydande organer redan tilldelat Tidemand den hyllning han förtjenar. I följd af oredan vid taflornas ankomst: och uppställning i det skandinaviska galleriet hafva likväl tidningarne begått samma misstag som jag sjelf af samma orsak begick: De hafva gjort Tidemand till dansk i stället för norrman, hvilket, i parentes sagdt, framkallat ganska rättmätiga reklamationer af Norges särskilda kommissarie, som här ingalunda har namn för att vara försumlig i allt hvad som kan tjena till att försäkra norska expositionen om den uppmärksamhet hon förtjenar och att noga afsöndra från den allt som ej hör dit. Man bör prisa detta nit. I närvaro af Tidemands taflor fattar man det ganska väl. Denne rnålare ansluter sig synbart till engelska skolan, men står öfver denna skola deruti, att på samma gång som han tillegnat sig hennes natursanning (jag talar här om genremälningen), har han haft förstånd att betydligt modifiera hennes färger. Han har lånat hennes glans, genomskinlighet, klarhet, men undvikit hennesminutiösa manår. 3å glänsande hans kolorit ock är, är den lik väl fast, full och substantiel, trots sin genomskinlighet. Man ser, man känner att en verklig och kraftig natur lefver deruti. Tidemand är enligt min tanke en af de mest anmärkningsvärda kolorister på hela expositionen. Ja, man skulle icke behöfva ansätta mig mycket för att förmå mig att gå ännu längre. Teckningen lider icke hos honom af någon övverlastad färgläggning. Den är ren, trogen, sansad och likväl mjuk. Tdn uti hans taftor är särdeles lycklig och hemtad ur en iakttagelse, som ömsom är djup, ömsom fri, ömsom melankolisk, ömsom glädtig, men alltid sann och graciös. Gruppernas anordning, uttrycket i fysionomierna, personernas ställning och attityder, öfverallt så omvexlande, äro beundransvärdt väl tänkta. (sjuset är icke mindre väl uppfattadt och anbragt, och af allt detta framgår en harmoni som tillfredsställer på en gång ögon och tanke, som kommer en att le, drömma, ja i nödfall att gråta framför dessa kopior af verklighe? en, liksom de vore verkligheten sjelf. Det fordrades större utrymme än ett bref -medgifver om man ville ur de olika synpunkterna framhålla Tidemands alla utmärkta egenskaper och, uppriktigt sagdt, vid åsynen af dessa herrliga arbeten är man mera böjd att gifva luft åt sin beundran än att anaysera. Finns det i hela verlden något mera sannt än denne skolmästare och denna personal af skolbarn och föräldrar, hvaraf han är omgif