Aftonbladet – 10 augusti 1855, sida 3

röst var mild och genomträngande; han skic. kade sig väl och mycket åtädadt; han beuhdradesför sin artighet mot fasterns umgängesvänner, och den kära fasterns händer kysste han möd ei vördnadsfull ömhet, så att det Var en ae att se derpå, —. oo Emellertid hyste Hon icke någon gärdeles tillgifvenhet för honbm;hon kände liksom ett misstroende till alla dessa ihställsamma, cirklade smekningar och denna uppmärksamma artighet. Barnet vexte upp; hon började allt mera oroa kig öfvår dess framtid .... En oväntad omständighet.hjelpte henne ur denna förlägenhet. En dag för jemt åtta år gedan erhöll hon besök af en herr Peotre Mikhailytsch..Benewolenski, kollegiiråd och riddare, Han sade sig vara konstälskare, men denna kärlek var hos-hkonom temligen kall; ty sanningen att säga, fanns det ingen konstgren, hvari han verkligen var kännare. Då man såg honom hänföras åf ett musikstycke eller en tafla, måste man naturligtvis fråga sig sjelf,i följd af hvilken herälig och öförklarlig lag denna passion kunnat uppstå hos eri så kall; materiel och ögonskenligen medelmåttig person. För öfrigt Ha vi en stor mängd sådana menniskor i värt kära Ryssland. Deras konstkärlek och beundran för artister gör dem så öfverspända att det oftast är en verklig plåga att se och höra dem uttrycka sin affekterade förtjusning, sin låtsade värma för konsten och dess. alster; detta slags menniskor äro lätt igenkänliga på deras patetiska sätt aft tala om Raphael och Correggio, den gudomlige Sanzio och det oefterhärmliga hos Allegri. Dagen efter herr Benewoletskis ankomst, medan man drack sitt morgonte, sade Tatiane Borissowna åt den snälle brörssonen, att han skulle visa sida små teckningar. Hurul! odlar han teckningskonsten?s frågade