Aftonbladet – 10 augusti 1855, sida 2

frn mina kära barn!... Och man känner en oemotståndlig lust att gpringa fram till henne, att fatta hennes knubbiga händer och säga till henne: Hör mig, Tatiane Borissowna, ni anar icke huru stort värde ni eger; välan, så. vet då, att ni med all er enkelhet och patriarkaliska okunnighet är en beundransvärd varelse! Denna qvinnas namn har någonting ljuft, älskligt, sympatetiskt; det är ett nöje att uttala det, det går icke öfver en redlig persons läppar, utan att de på samma gång krusas af ett välvilligt leende. Huru många gånger har jag icke sjelf sett detta, då jag händelsevis frågat en bonde som jag mött: Hvart skall jag gå, för att komma till... Gratschewka, till exempel? Gå till Wiazowo, derifrån kommer ni till Tatiane Borissowna; och från Tatiane Borissowna till Gratschewka; minsta barn kan visa er vägen.n Och då bonden uttalar Tatiane Borissownas namn, vaggar han hufvudet på ett eget sätt. Hon har föga folk omkring sig; härutinnan rättar hon sig efter sina förmögenhetsvilkor; huset, tvättstugan, skafferiet och köket stå ander ledning af hushållerskan Agaffia, som i fyratio år varit i hennes tjenst, en mycket saktmodig, något gråtmild och för öfrigt tandlös qvinna; två raska tjenstflickor, rödkindade som rosenhäger, stå fullkomligt till hennes förfogande. En kammartjenares, intendents och munskänks åligganden utföras af den sjuttioårige Polycarpus, en beläst tjenare, ett serkligt original, f. d. violinist, en varm vän sf Viotti, Dessutom ger han sig ut för att rara personlig fiende till Napoleon den store, som han endast benämner med det föraktfulla lamnet Bonapartischko. Polycarpus är en stor Iskare af näktergalssång, hvarföre han också lltid på sin kammare har fem eller sex näks