Aftonbladet – 7 augusti 1855, sida 3

kolaus: Jag skall emot kejsardömet, som är en kränkning af 1815 års fördrag, iakttaga en ställning som ej innefattar någon välviljas. Och man skulle kunna tillägga den aflidae czåren följande fullständigande af hans tanke: Och då jag finner tillfälle skall jag emot detsamma åter framkalla den heliga alliansen; förevänningar kunna alltid -påfinnas. Frågan om de heliga orterna var förevänningen. Denna fråga har varit oss dyr intill denna dag. Men om kejsaren godtgör sina misstag och begriper sin rol, och Frankrike den fara som hotar det, så skola vi ej hs skäl att ångra våra uppoffringar; tvärtom böra vi glädja oss öfver det goda tillfälle som försynen, gäckande czarens planer, beredt o88. Som i början omförmäldes var sjelfva promemorian daterad d. 15 Maj. Med anledning af de händelser som derpå inträffade tillade förf. ett -postskriptum af den 28 Maj af följande hufvudsakliga innehåll: Under tiden hade ombytet i öfverbefälet försiggått; de allierade hade gjort sig till herrar af Azowska sjön, hvilket var af stor vigt; och den nye öfverbefälhafvaren fullföljde operationerna på ett sätt som möjligen kunde föra till målet, så tillvida att fästningen fölle, men skulle medföra svåra förluster, och utan att sjelfva balföns öde afgjordes. Sin broschyr slutar förf. med följande ord: sOch sedan, huru ämna vestmakterna uppträda, förutsatt att utgången blir den mest gynnsamma för dem? Antingen de vilja tro det eller icke, så är det visst, a!t de genom Sebastopols intagande inlåta sig i ett krig, som kan vara tio år och medföra oberäkneliga förluster i folk och penningar. Skola de fortfarande medgifva Österrikes neutralitet, vi skulle snarare vilja säga, dess samverkan med Ryssland? Eller skola de uppträda som vi antydt vid Niemen och Pruth? Kejsarens ande är i närvarande stund betagen af en egendomlig trötthet, och inom engelska kabinettet råder en bedröflig oenighet. Energiska medel väcka ännu en viss obenägenhet, och man litar något för mycket på lyckan, som emellertid allt ifrån krigets början gifvit oss fruktansvärda lexor. Vi vilja icke på förhand söka bestämma de beslut, som tvenne stora länder sådana som Frankrike och England komma att taga i farans stund. Men aran den växer, utvecklar sig, och ännu göra regeringarne ingenting, som borde göras för att bekämpa den. Läsaren kan bäst sjelf jemföra författarens framställning med de tilldragelser som inträffat sedan den lades under pressen och med situationen i allmänhet. s—