Aftonbladet – 7 augusti 1855, sida 2

vrår och vinklar. Några af dessa vandrande konstnärer, som af pur artighet infunnit sig till allmänheteng förlustelse eller uppbyggelse, hafva något originelt i sätt och utförande, som genast frapperar. Betrakta till exempel denmne gamle birfilare, som står under den lummiga linden och qvintilerar på sin kaffebruna fiol! Rocken är lappad, ansigtet fåradt och håret grånadt i konstens tjenst; och likväl kastar han genialiska blickar omkring sig och stryker upp en polska af egen komposition, i hvilken du tydligt märker någotaf Sergels tusan djeflan. Tusan så lätt går det också att danea efter, som det vill synas på de svängande barnen; ty fötterna gå som lärkvingar. Snart skola kanske samma barn dansa på gubbens graf, men de skola minnas hans spel, och derföre ler han så godt ock spelar så friskt. Hör förnimmer du en liten vaktepåg, som med förvånande konstnärlighet spelar munharpa, åtminstone är munnens åttkantiga ställning mycket konstig och han torde i sin genre vara oupphunnen, såsom det vanligen heter i recensentstil. En af hans medbröder har af en gammal träsko eller något dylikt improviserat ett positiv, som har ett förunderligt läte, det ingen musikus kan fördraga och knappast någon med menskliga hörselorgatier. Gössen är en liten humorist och väcker icke ringa uppmärksamhet. Allestädes der någon tyck marktschreier, låter höra sin enformiga hvirfvelmusik, är han framme och öfverröstar honom med sin surrande diskantstämma, till innerligt nöje för publiken, som finner parodien mycket slående, men till stor förargelie för konstnären, som finner tilltaget meike unforschämts. En tredje gosse har sjelf förfördigat en liten orgel, på hvilken han spelar psalmer och gudeliga visor, till mycken uppbyggelse för några fromma själar, som i