Aftonbladet – 3 augusti 1855, sida 3

CE VERlva Bla Ull Vrlenten: HD Tan ver gifva sig dit nu eller längre fram? Vi framställa här en af de vigtigaste frågor för tillfället, den som i form af gåta innefattar sjelfva kejsardömets öda och på samma gång Frankrikes och Europas. Det är kejsarens fel att han icke straxt i början insåg den stora vigten af resan. Denma id6-uppstod hos hozom till följd af en undersökning af hans -armes position på Chersonesiska platån; ban kände en återverkan af ide lidanden som denna armå utstod, hans bjelte rönte djupt -medlidande för dessa hjeltar söm voro så begynnerligt utrustade mot årstidens stränghet, så ovanligt skyddade i deras ohblsosamma hålor emot köldenr och kulregntt, så tåliga i sitt nattliga motstånd, så tappra och fruktansvärda under angreppsn på ljusa dagen. Han delade den allmänna beundran spm våra soldaters uppförande väckte; han kände djupt denna mäktiga rörelse som Hos bonom gat sig tillkänna redan vid underrättelsen om Inkermanslaget ogh som hade förmått honom att fälla detta utrop af insubordination mot den diplomatiska nödvändigheten: En kraftig diversion skall göras i Bessarabiens. Han beslöt, utan att rådfråga mnågon, att begifva sig till Krim. Detta var allt för stora lidanden om Kan ej delade dem. Detta var tillräckligt upplysande om chefernas oförmåga och generalernas oenighet, för att han ej skulle sjelf taga reda på sakerias ställning, Kejsaren lyssrade till en hedrande, ridderlig känsla, som folket borde bafva gitvit sitt lifliga bifall. Men denna känsla förmådde icke röra dem som utgöra hans omgifning och som lefva så att säga förtroligt med honom. Hans resa blef af dem ansedd såsom ett äfventyr, som ett Blags korståg, oförenligt med den nuvarande politiken. Lifliga fremställningar gjordes till honom, lea del i hans egen säkerhets namn, en annan del å de oroade intressenas och den blottställda situationens vägnar, ja mad åberopande af att hoppet om utlärdska sympatier skulle försvinna. Kejsaren tvekade; han afsände till Krim efter hvarandra mr de Montebello och den aktoingsvärde general Niel. Vi dela visserligen icke hvarken allarmitternas farhågor eller den allmänna beundran för denna resplan; men vi se deruti andra svårigheter af en mera vigtig beskaffenböt, och hvilka ensamt förtjens e att öfvervägas då det var fråga om skälen för och emot kejsarens utländska resa. Den första. olägenbeten var sjelfva gagnlösheten af resan. Att begifva sig till Orienten, landstiga i Kamiesch, hålla revy med armån, vara närvarande vi: manövrerna, föra befälet vid batteriernas eld i tredje parallelen: detta vore barnsligt; det var att utsätta hjertats godhet för de europeiska generalstabernas åtlöje; det var att gå till mötes de speglosor som alla krigsmän icke skulle försummat att tilldela Napoleon den storss hatt. Denna resa hade varit en dåiskap och åtföljts af nesa. -Omständigheternas ytterlighet före skrifver och berättigar oss till de starka uttryck som vi begagna. Efter tio dagars förlopp skulle: kejtarsn ha återkoramit från Krim, förlorad i alla rågenters aktning och öfven i alla föltherrars. Den sabdra. olägerheten vi funno vid detta tillfölle var det obehag som resan måste förorsaka i London och Wien. England skulle med en viss jalousi ha sett kejsaren förhöja sin kronas glans och taga öfverbefälet öfver dö allierade armeerna. Det var ännu icke förberedt på den sekundära rol som det nu frivilligt godkänner, och dess stolthet skulle hafva upprest sig emot ett anspråk som kejsarens nyliga besök på Windsor straxt efteråt legitimerade och på visst sätt belgade. Lord Russell kommunicerade sig direkte med kejsaren om denna britiska fåfängans ömtålighet, och vi böra vitsorda att dervid fästades allvarligt afseende. I Wien deremot var det hvarkef någon rivalitet eller någon jalousi: det var en liflig färhåga att se kejsaren gå i farbrodrens fotspår, viana militäriskt anseende, befästå sin popularitet, och att i längden kring Europa utspänna ett oemotståndlist inflytande. Det fanns redan nog afund i Rom, i Athen, i Smyrna, i Alexandria; i Maslack, i Andremasse, i Varna, i Eupatoria, i Kamiesch. Kabinette blef på allvar oroadt af det kejserliga förs!agot, och det lät baron Hibner göra invändningar af underordnad a i hvilka likväl dolde sig en liflig far28. -; Sålunda skulle resan till Orienten, om den medförde militärisk triumf och hade till resultat en skörd af lagrar, kasta skugga på England och Österrike; obehaget på österrikiska sidan var icke mer än relstift, men å Englands sida, hvars alliang ärnödvändig för oss för sakernas skötande; vore obehaget betydande och gäfve anledning till betänkliga reflexioner. Då-kejsaren redan för länge sedan beslutat tandla med stöd å ens sidan sf: Englands sjömakt och å den andra af Österrikes landmakt, så borde han ej, för att tillfredsatälla en nyck, kompromettera systemet genom satt omstörta förhållandena. Det oäktadt frambäördade kejsarea isidfantasi, och det erfordrades inbjudnibgenstil Londow för att förmå hönom att tills vidare afstå derifrån. Enligt vår årigt kunde icke kejsaren, under de omständigheter som förefunnos innan rösan till London, begitva sig till Orienteh. Om han utfört sin plan skulle banshafva gätt till mötes nedsättande föfluster; hån hadetrivilligt gjort sig England dbenäget och förorsakat Osterrike missnöje samt gifvit Preussen Och de andra europsiska staterna farliga vapen i händerna. — Skall kejsaren nu gå till: Orienten? Det är en annan fas af frågan, den mest grannlaga fråga att undersöka, ocr för hvilkens besvårande man bör med den möst omfattande blick öfverse förhållandena; . —