Aftonbladet – 31 juli 1855, sida 2

Den andra memoiren till franska kejsaren angående Krim-expeditionen. (Forts. från gårdagsbladet.) Fjarde kapitlet anse vi osg böra återgifva i sin helhet; det lyder: Österrikiska politikens triumf. sUtan Österrikes biträdes, säger kejiaren, var vår armå, vid äfventyr ef den förderfligaste katastrof, förhindrad att avancera öfvör Donau... För att ett fälttåg på andra sidan Dorau och mot Pruth skulle butva möjligt, fordrades nödvändigt, vi upprepa det, Ökterrikes aktiva medverkan. Österrike var icke färdigt i detta ögonblick. Välan! Det är nödvändigt att hafva mod i sia öfvertygelse och i sisa mizstag, ioke allenast i krigskonsten, utan äfven i diplomatien. Kejsaren har detta mod. Han tyskar ej att säga Europa midt i synen aft han Bshöfver Österrikes biträde, att deås medverkan är nödvändig för honom för att kämpa med Ryssland vid Donau ock vid Pruth. Kejsaren har tvifvelsutan betänkt den verkan som derna del af hans artikel skulle förorsaka; han gör isgenting utan öfverläggning, han betänker länge sina banrdlingar och sina ord. Men han skall icke sjelf kunna förneka att detta erkännande var gärdeler nyttigt för Österrike, ökade denna mäkta moraliska styrka och bsfästade dess ställning i den nuvarande förvecklingen. en annan sida gifver detta uttryckliga medgifvande rätt åt ost, som alltid antett så2om en olycka detta frieri till österrikiska alliansen, denna lifiiga åtrå efter medverkan, som höbdra gånger blifvit utlofvad men aldrig beviljad. Vi hafva trott, enligt vår tanke, att kabinettet i Tuilerieraa borde låta Wienerkabinettet veta att det icke ansåg dess medverkan nödvändig, om det än icke vägrade att emottage den; att striden emot Ryssland, som intregaersde det eutopeiska oberoendet, skulle stödja sig, vid saknad äf österrikiskt biträde, på sympatierna Pos Bationaliteterna, små och stora, fria och ofria. Detta hade icka varit en hotelse, utan ett blott tillgännazifrande, För att styrka denna politix och i Österrikes händer sönderslita den Ariadnetråd, hvarmed det i femton måsader ledt oss i protokollserasas labyrint, hade vi ansett det vara oeftsrgifligt att opsrera vid Donau och stt, sedan ryssarne blifvit fördrifna från Wallachiet och Moldau, träda i detas stölle derstädes. Dessa båda provinsers besättande löste första fälttågets problem utan att uppröra Europa eller framkalla någon revolutionär rörelse; vi skulle ba fått ett afgörande inflytande på de tyska kabinetternas baelut. aadart genom vår närvaro vid Ungerns gräns. Den engelskfranska armön, opererande gemensamt med de goda ottomaniska trupperna, utgjorde till och med på andra sidan Tyskland ett aktningsbjudande avantgarde, som icke lemnmade de tyska hofven valet fritt. Österrike insåg hvilken styrka vi skulle vinka genom furstendömenas basättande, och genast började det arbeta på att paralyssra Oss. Det började med att underteckna den märkliga traktaten med Turkiet d. 14 Jani, hvilken marskalk Arnaud biträdde och som erhöll kejsarens fulla bifall; derpå märmade det sig småningom vår politik, gaf sitt bifall till våra propositiozer och uädertecknade protokollet om de fyra garantierna. Det antog vis å vis Ryssland en krigisk ställning, åt hvilken allmäxbeten drog på mun(CLJ ver, men hvari kejsaren såg ett prof på uppriktighet, på ridderlig loyaut hos kejsar Frans Joseph. Kejsaren var öfvertygad att denna politik är em frukt åf den erfarenhet Österrike inhemtat, såsom en makt, hvilken varit hindrad i siaa rörelser af ryska kejsardömet och alltför länge berösöde af charernag planer.