Aftonbladet – 28 juli 1855, sida 3

qvar vid höien Masts, så slår Gustaf, segrande i döden, i stridsmörkret vid Liitzen Wallenstein, den outgrundlige verldsfursten (!) så hårdt, att han för alltid förlamas, och Carl XII lägger, sedan han med öfvermenskligt hjeltemod bekämpat våldets och svekets förenade makter, lugnt sitt hufvud till hvila i kulregnet vid Fredrikshall. Hela denna af författaren uppställda jzmförels2 synes oss endast leda till det resultatet, att de danskar få något vatten på sin qvarn, som påstå att svenska skriftställare (liksom talare, aktörer) lätt löpa fara att slå öfver fråa det naturligt värdiga i stil och hållning till en falsk och uppskrufvad pathos och för det braskande och högtkliagande i uttryck uppoffra innehållets sanning samt redighet i tanke och känsla. Lyckligast synas oss de författarens anmärkningar vara, som stå i något sammanhang med det gymnastiska området; han röjer här en ganska fia och riktig uppfattning; så t. ex. uti iakttagelserna öfver den skilnad som röjer sig i gång och hållning mellan de båda nationernas bildade klasser, om danska soldstens yttre väsen och karakter, om den danska baletten (anmärkningen om de danska skådespelarzes brist på måtta och deras utsväfvande gester i det högre skådespelet syn0es oss deremot jamförelrevis vara föga befogad). Särskild uppmärksamhet egnas ät gymnastiken i Danmark, för hvilken mycket blifvit gjordt och som kan betraktas såsom ett urval af hvad i andra länder vanligen häraf påträffas, med tillsats af ett och annat för Danmark egendomligt. 6. Ett votum i frågan om classioitetens förfalla, af prof. J. G. Ek. Denna uppzats utgör en ny inlaga i den strid, som någon tid förts genom programmer och broschyrer mellan prof. Ek och dr ÅA. Kahl. Prof. Eks uppfattning af den klassiska filologien såzom en kunrskapsart liksom hvarje annan, hvilken oupphörligt bör gå framåt och utveckla sig, derigenom att ett färre antal personer deråt egna ett allvarligare studium, är uten allt tvifvel den riktiga, och det synes oss verkligen som borde hans antagonister icke ha svårt att inse, att den äldre tidens allmänna ytliga virtuositet i latinskrifning, långt ifrån att innedära någon klastisk bildning eller utgöra något hufvudsakligt moment i den klassiska filologien, tvertom befinner sig i en fientlig ställnisg till: densamma. Under det vi besklaga att nämda strid uppstått och att den onödigtvis antagit ea temligen personlig karakter och framkallat icke obstydlig animositet, kunna vi ej annat än glädja oss att höra en eloqventise et poeseos romarna professor ttra sig med en sådan fördomsfrihet om den konstgjorda class:citetens diktatur och falska anspråk på underkastelse från de öfriga vetenskapernas sida, och med sådan värma erkärna, ett olassiciteten icke är en egenskap som uteslutande kan tilläggas Romaärelitteraturex, utan att all äkta klassicitet, dem må representeras af en Aeschylus eller en Shak speare, en Horatius eller en Goethe, icke kan bli förlegad, utan skall och bör sålänge verlden står bli ett lefvande och lifgifvande studium. Slutligen förekomma några korta armälsnden af syligen utkomna skrifter samt några skademiska underrättelser från Köpenhamns, Lunds och Upsala universiteter.