Aftonbladet – 28 juli 1855, sida 3

Jag drack återstoden af mitt t, sträckte ut mig på soffan och somnade. Jag hade en od sömn som räckte i hela två timmar; då Jag vaknade tänkte jag ett ögonblick att stiga upp; men lättjan segrade; jag tillslöt ögoren, dock utan att kunna åter insomna. På kontoret, hvarifrån blott en tunn vägg skilde mig, talade man helt sakta. Jag kunde icke slippa att höra, och snart fann jag ett nöjes deruti. Ah, ah, Nicolai Eremeytsch, gade en okänd röst; nå väl, man bör också taga detta i betraktande; medgif det, hm, hm! (Den talande hade hosta.) sTro mig Gavrile Aatonytsch;, genmilte min värds stämma, jag bör väl känna till sakerna här. Hvem bör känna till dem om om icko ni, Nicolai Eremoytsch? Ni är här den, förste det kan man då säga. Nå väl då, hvad uppsahålla vi oss med? Tillåt mig fråga er dst?a Ni vet väl, Gavrile Antonytech, att den här saken ligger i edra händer; allt beror blott af er; men det ser ut som om ni icke hade lust för affären. pHvad säger ni, Nicolai Eremeytsch? Vi bandlande, vi begära ingenting bittre än att få köpa. Ert pris, Nicolai Eremeytech, det gör glut på hela debatten.s sÅtta rubler... åtts rubler...s sade kontorechefen med behöriga pauser. Den okände suckade temligen öfverdrifvet, såsom det syntes mig, och svarade : Ah, Nicolai Eremeytsch, nu begär ni alltför mycket.s . pJag kan ej begära mindre, Gavrile Antonytsceb; Gud är mitt vittne, att det är om5jligt. Pet uppstod en diup tystzad p3 kontoret; ett ögonblick trodde jag att de hade gått sin väg; men jag bedrog mig; då jag för att förvissa mig derom tittade in genom en springa